Historien om den ludna lilla grisen. Silvermorgon
Just som vi ska vakna denna silvriga senvårsmorgon upptäcker vi en liten tunna längst borta vid sovrumsdörren. Den är av whiskeyfärgat ekträ med bronserade tunnband. Den har inte funnits där tidigare. Eller rättare sagt, vi har inte sett den förut. När vi börjar röra på oss för att titta närmare, öppnas hela gaveln med ett diskret knirkande. Ut tittar ett rosafärgat gristryne som rör sig och sniffar som grisar har för vana. Efter följer ett litet elegant svinhuvud som skeptiskt betraktar oss. Så kliver den lilla varelsen elegant ner på golvet. Den är helt luden. Lite strimmigt, som vildsvinskultingar är.
Vi har vildsvin på bygden, också i trädgården, men aldrig inomhus. I vilket fall inte i en tunna. Nu kilar den runt i rummet och snokar som vilda djur gör när de släpps lösa i fångenskap. Eller små barn som kryper omkring på främmande golv under sin upptäcktsfärd. Försöker resa sig men drattar alltid på ändan.
Nu befinner sig den lilla ludna grisen nedanför vår huvudgärd. Där sätter den sig just på ändan som grisar gör och betraktar oss misstänksamt. Det är en suverän liten kulting, varken är rädd eller underdånig. Snarare snorkig, eller i varje fall överlägsen. Vi ligger blick stilla. Den förstår bara inte riktigt varför den hamnat här och vad vi är för sort? Just när vi tror den ska börja tilltala oss, gör den helt om och trippar tillbaka till tunnan med knorr på lilla svansen. Den kikar in och fnyser lite svinaktigt, vänder sen igen och försvinner ut genom dörren.
Vi tittar på varandra. Vad var nu det där? Hon kliver ur sängen, går bort till tunnan, skakar på huvudet och fortsätter ut i hallen och nedför trappan. Är du snäll och ringer Doktor Fröjd? ropar jag efter henne.
Sen vaknar vi och jag går raka vägen till arbetsplatsen för att skriva ner vittnesmålet. Inget överträffar dessa silvriga morgnar när allt är tyst och ingen ännu rört dagens redskap. De ligger där helt stilla och väntande, som nyslipade peanger och skalpeller på ett operationsbord. I köket står kopparna på led som beväringar inför avlämning. Några av apparaterna blänger tillbaka med sina röda ögon. Sen slår man på strömmen och allt är kört igen.
CH Svenstedt Home 