chsvenstedtnews 2023.12.31

Download

              Se dig om i vrede 

Jag kan min Mussolini. Jag har läst skrifterna, som ”handboken” The Perfect Fascist. Jag har varit gift med Italien i sjutton år och rest kors och tvärs genom landet. Hela vägen upp till Ledarens dystra födelsestad Predappio. Fascisterna har sparat ut kulhålen i stadshusmuren för att påminna byborna om att också motståndaren är beväpnad. Partisanerna. 

Men framför allt har jag vuxit upp under fascismens epok. För mig blir det konkret historia, från socknens kommunalfullmäktige till nationens riksdagsdebatter. Jag läser tecknen. 2023 är ett mörkt år. 

Man ser det först i mitt arbetsfält, språket. Det börjar som en allt större tolerans i det politiska samtalet, från insinuanta till hotfulla ordval. Eller ett  inställsamt missnöjessnack riktat just till det sociala gnällbältet. Ultrahögern blåser till kamp, misstänkliggör och kör över demokratins uttryck. Vilket är dess elementära form.

Därtill den uppblåsta mittbenade attityden med de vita skjortorna uppknäppta över lilla magen. Frontarna har tagit sig fram till maktens köttgrytor och nu  glipar det i sömmarna. 

Och det fungerar, partiet växer. Musses credo gäller: Inget jobb är för litet, ingen funktion för betydelselös. Ta er in i de lokala mekanismerna, acceptera varje uppdrag, om det så gäller nya cykelställ till kommunalhuset eller kassaförvaltare till fotbollslaget. Se det inte som en hylla, säger handboken. Det är ett trappsteg.

Illavarslande nog tar de liberala partierna inte utmaningarna på allvar. Inte ens när siffrorna halkar under riksdagsspärren. Det svarta blocket, Tidöpartierna, härjar fritt. Vi vet ju hur det kan gå, såväl sverigedemokraterna som jag. De två partier som för hundra år sen släppte fram il Duce till makten i Europas första fascistiska land var – liberalerna och den kristna högern. L och KD. Mene mene tekel.

Den som vill försvara demokratin och det öppna samhället måste lära sig motdragen. Agera där man står (det är också självförsvar). Ingen tendens är försumbar. Ingen tystnad är ursäktlig när rasismens och reaktionens glosor flyger genom luften. I samtalen, debatterna och spalterna.

Långsamt kanske ändå motrörelsen rullar igång. Till och med Dagens Nyheter börjar kvickna till. Läs Elsa Kugelberg 27/12.  Själv har jag valt att gå med i Civil Rights Defenders’ sansat konkreta och tuffa program till demokratins försvar, https//crd.org. 2024 får inte bli ett nytt 2023, det förlorade året.

 *Titeln syftar på John Osbornes pjäs Look back in anger.

Hic est locus

CHSVENSTEDTNEWS 2023.12.19

Hic est locus

Den åldrade mästaren Leonardo hade under sina sista år tagit tjänst hos den franske renässanskungen Frans I, sannolikt för att rita krigsmaskiner. När han blev svårt sjuk och sängliggande på furstens Château du Clos vid Amboise greps han av en stark hemlängtan till floden Addas lombardiska stränder. Det förskräckta hovet gjorde allt för att lätta på sorgen. En afton år 1519 drog de fram sängen till det lilla tornfönstret för att mästaren skulle kunna se ut mot floden Loires praktfulla flöde. Den gamle suckade och utbrast ”Ma non è l’Adda”- men det är ändå inte Adda. Och dog.

Denna sorgesamma anekdot om hemlängtan kan mycket väl vara sann. Jag har besökt tornrummet där det också finns en underbar skiss av utsikten mot floden. Ingen kunde bekräfta att motivet verkligen är Loire. Det kunde lika väl vara en minnesbild av Addas stränder; se bilden – här är platsen.

Jag skriver egentligen för att i all ödmjukhet solidarisera mig med den otröstlige gamlingen. Äkta hemlängtan kan nämligen inte botas, vanligen inte ens om man bogseras tillbaka till platsen du lämnat. Minnesbilden har så många andra komponenter att själva nu-intrycket förblir en yta. Det fattas verkligt djup, ljuden från det som kanske var en gård i full verksamhet – då. Djurens lukter har försvunnit, landskapet har stukats till av utvecklingen, det är ett väldigt hallå från luftrummet. För att inte tala om att den unga kroppen inte längre är närvarande med sina vidgade näsborrar, spetsade öron och skärpta blick. 

Nej, förlikning är ordet. Närmast du kommer den dåfödda upplevelsen är att försona dig med ditt gamla själv och tinta bilden med några färgtoner här och lite fågelkvitter där och lägga din åldrade hand över partnerns rynkiga näve.

Min nya adress, efter 36 år på Hemberget, är Stagneliusvägen i Stockholm.

God Fortsättning på julen, nästa år kanske vi ses på Kafé Russin!                                                                                                                                            Foto Privat

CHSVENSTEDTNEWS 2023.12.1

  Färdigmjölkat

Inkorgen

carl henrik Svenstedt <chsvenstedt@gmail.com>	11:58 (för 3 minuter sedan)
chsvenstedtnew 2023.12.11

Sanna Samuelssons debutroman ”Mjölkat” är nog det ilsknaste jag läst på länge, och då har jag ändå just lämnat Houllebecq. Bokens alter ego, Ellen, återvänder en sommar till den gård där hon växte upp, och hon blir ursinning på nästan allting. Ingen försoning i sikte. Det som är dåligt ska avslöjas och vädras ut.

Man ska inte missförstå henne: vreden är existentiell, en åskledare ner mot det materiella som får ta smällen. Håller det för en hel berättelse? Tveksamt. Men det är ett kraftfullt bränsle, och det blir en kraftfull bok. Kanske det bästa jag läst på länge. Här framträder faktiskt en författare som redan i starten lovar att Kerstin Ekman kommer att få följare.

Miljön, fälten, lagårn, interiörerna, utsätts för hennes skoningslösa granskning. Och hon är en rättskipare som inte viker en tum från det mest skitiga, äckliga och skamliga. Hon råder redan över ett förkrossande språk. Vilket också gäller minnesbilderna av den ivrigt trevande förbindelsen med grannpojken. Just där träder berättelsens andra bärande bjälke fram, kvinnoperspektivet.

Här avgjordes liv och död… Det var ingen adress. Det var suspekt, jag förstod det. Att man inte ens visste vad ens föräldrar gjorde på jobbet. Att man i någon mån deltog i arbetet, skrapade koskit, plockade potatis, visste namnen på korna. Vi var dinosaurier.

Bokens politiska sens moral är att de redan då utrotningshotade småböndernas liv är ett skenliv. Storbonden har en chans. Det industriella jordbruket likaså. Resten blir i vilket fall teknik. Är teknik.

Ellen handmjölkar, avskyvärt men kärleksfullt. Korna är hennes väninnor, de delar liv. Skildringen är på liv och död. En mer skoningslös författare än Sanna Samuelsson kan inte siktas i samtidslitteraturen.

”Ellen har mjölkat” är en dubbelsats. Mjölkat är ett verb. Men på hennes dialekt är ”Mjölkat” också ett substantiv. ”Ellen tar hand om mjölkandet”.

Det är häpnadsväckande att ingen skrivare förut tagit hand om bondelivet så rått och konkret – och så fullständigt. Jag vet vad jag talar om eftersom jag också vuxit upp i den världen, även om mina föräldrar inte drev gården, som var kyrkans.  Detta var under kriget när bonden skulle bära landet. 

Känns lustigt att jag under hela mitt litterära liv aldrig fått läsa en svensk skildring där jag känner igen varje vind som går över fälten, varje färg under himlen, varje lukt och varje yta under handen. De böckerna finns, lika råa och skoninglösa, i italienska och franska berättelser från fattigalperna eller låglanden i söder.

Men där finns också en avgörande dimension som saknas hos Sanna Samuelsson. Den konstruktiva solidariteten. Alltså en försoning som inte är sorgset medlidande, men en riktning. Som flyttar skuldbördan. Det kan jag inte se i ”Mjölkat”, och det är förstås ett helt okej val, berättartekniskt sett. Men det ger historien ett kortare liv.

carl henrik svenstedt
writer, filmmaker
bergsgatan 1
se-11223 stockholm
https://chsvenstedtsite.wordpress.com

Stövare Foxhound

Stövare (Swedish Foxhound)

Jag hade just skakat av mig snöstormen över Kungsholmen och klivit in i värmen på Café Hajp när en kraftfull och mycket stilig hund reste sig, sträckte ut högbenen och började gå fram mot mig, avvaktande. En stövare, Sveriges mest sällsynta jaktkamrat.

Husse ville kalla henne tillbaka men jag vinkade nej. Hunden nosade på min framsträckta hand och slickade den kamratligt. Så var det klart.

Han hade också kommit fram med handen. Hamilton, sa han vänligt. Småland, svarade jag. Vi log inkännande. Nu var vi bekanta. Han var en ung man med friluftsansikte och smarta utomhuskläder. Jag slog mig ner med mina nya vänner.

Du kan det där? undrade han. Nja, sa jag. Men vi växte upp med stövare nere på skogen. För länge sen. Under kriget. Det var ju ingen som jagade med tax då. Men jag lärde mig aldrig skilja på Smålandsstövare och Hamilton.

Rätt enkelt egentligen, sa han. Lär dig känna igen huvudformen bara. Så du jagade?

Nä, så gammal är jag inte. Vi sprang dit när vi hörde det där nerviga skallen från hundarna och såg att jägarna började samlas. Chansen var att få klappa drev och kanske få med sig en harskank hem till morsan.

Stövarna användes till harjakt över åkrarna. Men jag minns bäst vinter och rådjur. Sen blev hetsjakt förbjudet eftersom det skadade djuren som kunde skära sig blodiga på skaren.

Det var så taxen kom in med sitt makliga tempo. Bytet bara gick undan några hundra meter och inväntade det lustiga lilla kräket som kom ångande i snön. Jägarna insåg snart taxens intelligens och fick därtill lättare skott.

Synen av stövaren hade väckt en blixtklar bild ur mitt minnes innersta fickor. Jägarna som överlägger och dricker sitt termoskaffe. Den lukten glömmer man inte heller. Spanaren som återvänder med sin hund, pekar och förklarar. De har fått upp ett spår.

Nu går det undan. I nästa ögonblick störtar alla fyra stövarna, Hamilton och Smålänningar, iväg åt samma håll. Jägarna börjar pulsa iväg i en båglinje.

Himlen är ändlöst hög, isblå. Snön är jungfruligt vit. Skallet från stövarna ekar mellan skogshöjderna ut över isarna. Vi kan terrängen lika bra som gubbarna och kan nästan exakt avgöra var jakten går. Genom skallets klang kan jägarna dessutom skatta avståndet mellan hund och byte.

Allt klingar som hög musik för pojkörat. Den ljuder lika fint den här vinterdagen, sjuttifem år senare.

                                                                    Bild Svenska Kennelklubben