chsvenstedtnews 2021.09.29

En slamkrypare på linjen

Vinter. Men inte är det redan vinter? Mörkt är det när vi vaknar. Svart som i en säck. Tänder ett ljus. Ett säkert signalsystem, ljusen tändas, då blir det vinter. I år igen. Men först lite mera höst, inte? Vädertjänsten berättar hur trädens första gula färg är artegen. Sen kommer den röda, på något sätt utifrån. Den som alls inte signalerar liv och blod. Mycket riktigt övergår den i svart.

Väderfolket i rutan blev rent linneanskt. Jag skänker som ofta en tanke till den gamle Linneaus som sannerligen är en av våra största språklärare. Fann han inte orden ute i folkdjupet så svängde han ihop det själv. Myskmadra. Det kan väl ingen hitta på. Kvickrot. Kungsljus. Näckros. Fräken. Finns det ett linneanskt lexikon som bara diskuterar blomstrens språkliga rötter?

Nu landar säkert tvåhundra gäss ute på stubbåkern, vid sidan av tjugofyra sångsvanar. Skönt, då är det fortfarande höst i alla fall.

Äntrar motionscykeln. Min ungdoms filosof, Gruk, dansken Piet Hein, ansåg att cykeln var en av mänsklighetens mest snillrika uppfinningar. ”Man sitter när man går”. Motionscykeln lägger till ännu en definition. ”Man sitter när man går utan att komma vidare”.

Öppnar en ny bok i örat. Ljudboken tillägger också en definition. Avlyssnad låter den som om man aldrig hade läst de tryckta orden. Gross.

Det är Hemingways ”Farväl till vapnen”. Bara efter några sidor förstår man varför han blev en mentor för generationer av oss skrivare. Här sitter han, den unge amerikanske ambulansföraren, vid mässbordet med fältprästen som han gjort besviken genom att inte besöka dennes gamle far i Abruzzerna. De försonas filosofiskt när de byter tankar om hur det man beslutat sig för att göra ändå inte görs. Vilket alltid leder till att det aldrig blir gjort.

Den unge mannen är på väg till isiga stenöknen uppe i Kars. Första världskrigets blodigaste slagfält. Jag skrev om det i ett tidigare brev. Han väljer ett avskalat språk som skulle bli vårt föredöme. Men vi glömde att det också är slängigt, pojkaktigt, liksom i mungipan. Då minns jag igen min sergeant vid nattskjutningen. Stirra inte på målet sa han, du blir bara tårögd och ser ingenting. Rikta blicken mot något lite vid sidan om. Det är i ögonvrån du ser allt!

                                                          *

Ja, det är en slamkrypare på bilden. Den kravlade sig in i min lyriska quiz förra veckan och gjorde det omöjligt att lösa gåtan (utom för bokmalar som Bengt och Peter). Vers 5 är inte Viktor Rydberg utan Erik Gustav Geijer. Trist, Rydberg är mer spännande än Geijer som ändå har hållplatser överallt.

Rätt svar är alltså: Wennerberg, Fröding, Vitalis, Tegnér och – Geijer! På återhörande.

                                                          ***

Tidigare brev återfinns på https://chsvenstedtnews.wordpress.com.

CHSVENSTEDTNEWS 2021.09.26

Lyriklinjen, vem skrev vad?

Lyriklinjen – Vem skrev vad?

Buss 61 till morgonbastun och kallbadet i Mälarvågorna vid Fredhäll bär mig samtidigt halvslumrande tillbaka till Uppsala och Engelska parken bakom Carolina Rediviva, till ”Villan” där den rasande litteraturprofessorn Viktor Svanberg dunkade in den svenska litteraturens klassiker i våra tröga skallar. För alltid. Det är helt underbart att på nytt och lika motståndslöst få vaggas fram genom litteraturhistorien medan de idag bleknade namnen ropas ut av en mild kvinnoröst från förslagsvis Hafiz’ och Rumis Persien.

Hållplatserna på Stockholmstrafikens egen Lyriklinje 61-an innefattar nämligen: Tegnérgatan, Wennerbergsgatan, Vitalisvägen, Viktor Rydbergs gata och Frödingsvägen. Där stiger jag av med en stilla undran över vilket klassicerande gatuborgarråd som stått för den namngivningen. Kanske en bänkkamrat från juvenalernas 50-tal. Vi måste ha varit de sista som tillhölls  läsa Vitalis och hans likar bland skalder vi uppfattade som odödliga.

Vid hemkomsten den här morgonen tog jag fram några ackord ur vars och ens diktverk, några självklara, åtminstone då, andra ohjälpligt glömda. Här kommer nu en liten litterär gåta att fundera på, en reminder of things gone by. Vem har skrivit vad? I nästa nyhetsbrev lovar jag att para ihop rätt skald med rätt dikt. Annars finns allt mirakulöst nog på nätet, nämligen i Google Play-utgåvan av de historiska svenska skaldernas egen skattkammare: ”Öfversigt av Svenska Litteraturen. Läsebok”.

1.

Svara mig på ära och tro,
utan avseende på små fataliteter,
sådana, vet du ju, bygga och bo,
varthelst du kommer, inom alla fakulteter.
Är inte Upsala märkvärdigt bra,
bättre än alla andra städer här i Norden?
Jag vågar till och med påstå — jaha!
bättre än någon annan fläck på hela jorden?

Du talar som en häst, Upsala är bäst,
bäst utav allt, som finns på denna sidan solen;
och maken till den sta’n, finns ej, ta’ mig fan,
letar du också från ekvatorn och till polen.

2.

Klar låg himlen över viken,
solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.
Brunnskogs kyrka stod och lyste
som en bondbrud, grann och ny.
Över björkarne vid Berga
som ett hattflor på en herrgårdsfröken
svävade en sky.

3.

En kyss er äldre broder skalden sänder
Uti de milda sångers ljud till er.
I edert öga han den fackla tänder,
Hvarvid han skönheten på jorden ser.
Medborgare i diktens ljusa länder!
Rikt blommar känslan, saligt ögat ler,
Då jag hos er i palmens skugga sitter
Bland Pisons sorl och ömma dufvors qvitter.

4.

Der växte uti Hildings gård

två plantor under fostrarns vård.

Ej Norden förr sett två så sköna,

de växte härligt i det gröna.

Den ena som en ek sköt fram,

och som en lans är hennes stam;

men kronan, som i vinden skälfver,

liksom en hjelm sin rundel hvälfver.

Den andra växte som en ros,

när vintern nyss har flytt sin kos;

men våren, som den rosen gömmer,

i knoppen ligger än och drömmer.

5.

Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek som går genom världen,
föll och en strimma in i min själ.

                        ***

Rättelse: I förra brevet nämnde jag att min kulturchef på Svenska Dagbladet bar smeknamnet ”Slingerbulten”. Men det var en annan kollega. Janzon kallades ända sedan Uppsalatiden helt vänligt ”Abrakadabra”.

Samtliga nyhetsbrev finns på https://chsvenstedtnews.wordpress.com.

chsvenstedtnews 2021.09.19

Hur jag egentligen inte fick sparken från Svenska Dagbladet

Vänstersabotage eller practical joke?

Man kunde kanske säga att jag var påläggskalv på Svenska Dagbladets kulturredaktion under några år på 60-talet efter framgången med debutboken Kriget – Anteckningar och bilder 1965. En klassiskt gedigen värvning av studenttidningen Ergos redaktör, testad som lokalkorrespondent i Uppsala en sommar och som pinnpojke på allmänredaktionen i Klara den följande. Det hade också omedelbart klickat mellan mig och kulturchefen Åke ”Slingerbulten” Janzon som på sitt milda sätt lärde mig allt väsentligt om kulturjournalistik. Till exempel hur man kommaterar. ”Komma” sa han bara medan han strök de flesta i mitt manus. ”Kommatecken sätter man bara där de behövs”.

Fast ung och osnuten höll jag min linje att lyssna och lära, för att därefter följa min egen övertygelse. Det blev en ny stämma som väckte uppmärksamhet i den sordinerade dagbladskören. Att den var särskilt radikal eller omstörtande tror jag inte, jag försökte nog helt enkelt vara samtida i traditionalismens högborg.

Det blev en del hetsiga debatter inne på ledarredaktionen där ärkehögern leddes av Gunnar Unger och parerades av doktor Janzons florett. Läsekretsen, anförd av den berömde Dagbladsmajoren, ringde på den tiden alltid  direkt till Chefredaktören när något förgripligt publicerats på Sid 5, kultursidan. Allan Hernelius hade då utvecklat en snillrik diplomati som besparade honom omaket och tystade kritikern. Det är nog bäst att ni talar med skribenten själv! bestämde han och kopplade ner samtalet till mig. Vilket nästan alltid avlöpte harmoniskt. Jag hade lärt mig av Bo Grandien att hälsa vänligt, sen lägga luren åt sidan och fortsätta arbetet för att ta upp den igen först när spraket på linjen började tystna. Då skulle man artigt säga att man skulle ta denl värderade läsarens synpunkter på största allvar, och få ett förnöjt tack till svar för att man i alla fall hade lyssnat!

Men allt eftersom decenniet radikaliserades blev min situation besvärligare. Jag tror fortfarande inte att jag torgförde någon vidare vänsterpolitik, det räckte med att jag rapporterade om allt spännande som hände i yttervärlden, publicerade omstörtande författare som Åke Hodell och Lars Norén på Litterära sidan och öppnade spalterna för andra upproriska skribenter.

Så bytte tidningen chefredaktör, den älskade mentorn gick hädan och efterträddes av själva sinnebilden för blåhögern, filosofie licentiaten Leif Carlsson. Det skar sig direkt oss emellan när jag föreslog honom att ta ner skylten han satt upp bakom Åke Janzons liberala kulturchefsstol.

HELLRE RIK OCH VACKER ÄN FATTIG OCH FUL

Men fortfarande hade jag starka försvarare på tidningen. Carlsson fick motvilligt uppdraget att formulera ett nytt anställningskontrakt med orosanden. Detta skedde sedan jag högst diskret tagit det avgörande steget att vägra värnplikt, med påföljden en månades fängelse. För att inte störa kontraktsförhandlingarna med den militaristiska tidningsledningen tog jag ut fyra veckors semester och kröp in i den gröna grötrocken, bakom lås och bom.

Så hände det sig att nye kulturchefen fann mitt ämbetsrum tomt och min telefon förstummad när kontraktet ska förnyas. Han ringer då till tidningens växel och får veta att redaktörn har semester. Lämnade han ingen hänvisning? frågar Carlsson. Jodå, svarar flickan i växeln, 0155-245700.

Carlson slår numret. En uniformerad röst svarar:

-Hallå! Fångvårdsanstalten Djupvik. Vem söks?

*

Egentligen fick jag alltså inte sparken från SvD. Någon uppsägning behövdes inte, kontraktet löpte bara ut. Hela det följande äventyret skulle skildras i en bok som blev vapenvägrarnas lilla gröna: Fängelse, 1 månad. Ser att den finns på Bokbörsen för 64 kronor. Märkligt nog bannlystes jag samtidigt av alla huvudstadens kulturchefer; Olof Lagercrantz’ och Axel Liffners lismande refuseringsbrev har jag sparat. Vi fick flytta till landet under några magra år innan Arne Ruth kastade ut en livboj från Expressen, och senare Dagens Nyheter.

Den fiffiga rubrikändringen ovan fixades av sättarna i underjorden inför en knallhård löneförhandling. ”Om det vet jag besked, ty jag var med”.

chsvenstedtnews 2021.09.11

Giacometti sade det vackrare

Avbilder

Det måste ha varit den hetaste septemberfredagen i mannaminne. Jag stack ut näsan ur cellen och studsade inför allt ljuset och värmen som nästan hörbart slog emot 10-talsfasaderna som toppar Bergsgatan, denna mäktiga Kungsholmsaveny som rullar ut sin grå paradmatta från Kaplansbacken till Kronobergsparken och inte låter sig stoppas av stenlejonen på Scheelegatan utan stiger igen förbi Rådhuset och in i 50-talet.

Den är mitt pandemiska Paris där ljudet av trafikens strömmar hörs mäktiga men samtidigt dämpade eftersom det stora bullret kommer först nere vid Scheelegatan. Det är som att stå i någon av Montparnasses trånga gränder och lyssna ner mot boulevardernas sång samtidigt som de fjärran långdistansplanen tonar ner mot landningsbanorna ute vid Charles de Gaulle.

Det är precis i det här ljuset och de här dofterna av hett damm och bladverk som skrynklas under solen som jag rest till Paris inför terminsstarten i snart trekvarts sekel, sjuttio år exakt. Pandemiåret blev nu avbrottet då min stad får stå för utanverket till den inre resan. I sina bästa stunder når den både långt och djupt. Som nu.

Klockorna i Ulrika Eleonora slår fem, Lilla först med fyra, sen några sekunders tystnad innan Storan klämmer i med fem. Genom klangen skär måsarnas skri därovan och kajornas tjattrande inifrån gravkvarteren. Först därefter hör jag rösterna, märkligt nog franska, eller rättare sagt kreolska eftersom de fnittrande och skvallrande svarta damerna i sina uppknutna huvuddukar samlas inför veckoavlösningen utanför vårdgivarens kontor på Bergsgatan 3. Uppe på 6ans byggnadsställningar kommer anropen på polska, motorcykelbuden tjattrar på hindi.

Och jag älskar varje dag som Sverige blir mindre äppelsvenskt och mer lättparisiskt, eftersom det sannerligen inte är något hot mot nationens mytiska kärnvärden, utan en variation vidgar och intensifierar – vem hade trott att det skulle vara möjligt? Men det var Gramsci som sa om Paris, att hon är kosmopolitisk, men inte internationell. Det betyder att  det handlar om små lotsfiskar  kan leda den stora valen mot matnyttiga strömmar.

På trappan ner till ett av de många nya små mode eller designlådorna just i mitt kvarter sitter medarbetare och kunder med apérétif i handen, vackra unga människor i fräscha kläder. De firar säkert att butiken just öppnat, eller kanske funnits i en månad, i bästa fall ett år, de flesta skyltar om med snabbheten hos växelreklamen på Stureplan. De här är djärva eller dumdristiga do’ers, entreprenörer och lågriskkapitalister som sliter häcken av sig men håller humöret uppe – det ingår i bilden.

Och precis då får jag uppenbarelsen, med en kraft som kunde fått Saulus att trilla av hästen. Den här generationens ytskikt utgörs av ungdomar som tror på bilden av sig själva! De håller hela tiden upp spegeln eller selfien med en bild som massmedier och sociala media håller upp för dem. Oavbrutet och ihärdigt prövar de mönsterbilden, modellen, förebilden för egot, framför sig medan de snubblar framåt med barnvagnen. De är alla förbluffande lika, i sparkdräkt som i språkdräkt, men samtidigt med blixtsnabba variabler som siffrorna i ett räkneverk. Men det är samma räkneverk.

Spegelbilder av den här allt dominerande karaktären i 2000-generationen kan självklart vara både framgångsrika och stärkande. Men eftersom de inte är byggda inifrån, steg för steg under skolning och växande livserfarenhet hos en egensinnig personlighet som varken är ytlig och lättflirtad, så är de ohyggligt lätt krossade.

När motgången övervinner dem, och inte tvärtom, öppnar sig ett svalg av tomhet. Jag är helt övertygad om att skreden av nya shrinks och andrapsykologiska rådgivare är en frukt av det. Och jag har alltid hållit massmedia primärt ansvariga för sättet på vilket den här utvecklingen spridit sig.

Så tänker jag att samma fenomen uppträder med samma kraft i helt andra skikt i samtiden. Vad är det som lockar gängkriminella? Bilden av dem själva, gangstern från spelkonsolen eller tv-serien. En skarp amerikansk kriminolog inskärpte i ett anförande nyligen att det inte primärt är pengarna som driver, det är i bilden av våldsutövningen som aktionen föds, och hur aktionen genomförs.

Mina reflektioner föds nu inte ur det akademiska, utan ur det dokumentära. Mitt yrke är att iaktta och rapportera. Eftersom ”rapporten” skrivs en hastig söndagsmorgon blottar den sig för både fel och ytlighet. Det ska rättas till, inte minst av kommentarerna som de här texterna ständigt får från sina läsare. Ändå vill jag försvara kraften i själva den för-reflekterande iakttagelsen, hur tätt den gått inpå vardag och människor. Det är ur den begrundandet kan födas. Lätt vunna begrundanden kan alltid lätt hämtas i andras tankar och samtal, utan det korrektiv som vardagens påtaglighet erbjuder. Därav kommer säkert också den lättskrämdhet varmed nationens politiker uppträder, som om de hela tiden står under pistolhot. (Det gör de också, från massmedia.) Det må låta populistiskt, men jag saknar folkföreträdare som talar rakt ut från egna erfarenheter och slutsatser, med röster som kommer inifrån.

*

Ett ps till förra krönikan om missbruken av ”var” respektive ”vart” och språkrättarnas undergivenhet mot vanans makt. Det är arbetarredaktören i Röda rummet som läxar upp skriftställare Arvid Falk:

-Herrn ska inte prata smörja med mig! Och så skriver herrn ex-ersera med bara x, fastän det heter ex-sersera. Svara nu!

-Man säger visserligen…

-Man säger, alltså heter det ex-sersera; ty det kan ju inte heta annat än man säger! Kanske är jag dum, när allt kommer omkring, kanske kan jag inte ens tala svenska en gång. Jag har rättat det emellertid!