Vår i Milano, flash
Polpette, signori? Bredvid oss har ett aningen luggslitet par sjunkit ner på caféts rangliga metallstolar och parkerat sina rullväskor av samma generation bredvid. Den långe magre kyparen, napolitanaren, lutar sig införstått fram över bordet. Just coffee, säger mannen. Han är en äldre storvuxen svart karl i en vit linnekostym och tillhörande vit hatt med saintlouis-stuk. Hon är en jämnårig vit dam i småblommig klänning med vitt krås. De gör ett blygt men bestämt intryck. De är mycket varsamma med varandra. Nu har de tillhört samma jazzband i fem år. Men först inför den varmhjärtade italienska natten har de vågat boka ett dubbelrum av en munter portier. Instrumentet är kvar på rummet men fingrarna kring espressokoppen avslöjar en saxofonist. Hans nypor är långsammare nu och hennes sopran har fått väl mycket vibrato så detta får bli deras sista kväll med bandet. Men på ett fint ställe, Blue Note i San Remo. De dricker sitt kaffe medan kyparna gnabbas. Var hittade dom dig egentligen, säger den lille med fluga och sparkar den långe på smalbenet. Han tycker kamraten fjäskar för amerikanarna. Du ska vara rädd om honom, säger jag från bordet bredvid. De gör inte såna som han längre. Hör, säger den lille. Du är en utgående modell! Paret ler och betalar. De ska korsa torget över till katedralen där han tar av sig hatten som reformist och hon gör korstecknet som katolik. Sen knäfaller båda i bänken och kramar varandras händer under bönebrädan. Det är vår i Milano. Tidigt i morgon tar de tåget upp till Varese. Men från Porto Ceresio har de valt båten, la Freccia del lago, Sjöpilen för sin förlovningsresa.