chsvenstedtnews 2025.07.06

ALL YOU NEED

ALLT DU BEHÖVER

Nu tror nog Läsekretsen att Författaren becknat ihop, han skickar bara blomster i spalten. Nädå, det har sina motiviska skäl. Detta söndagbrev handlar bara om Kärlek. Det är en ros till en bok

Utgiven av Gunnar Svensson, författaren från Likenäs. Den har undertiteln Frihet Jämlikhet Solidaritet. En tid har den legat vid min boksida, utan att åldrats ett enda av sina 169 glödande blad. Och den har blivit angelägnare för varje år, eftersom den handlar om motståndskraft. Poetiskt kunde man säga att världens oro håller den vid liv. Att jag inte tagit upp den beror på att den är så – mäktig.

I själva verket tror jag varje författare velat ha gjort just det, men inte vågat: Att samla och ordna alla de mest brinnande texterna om kärleken och upproret mellan två pärmar. Här handlar det om och av Pessoa, Södergran, Nils Aslak Valkeapää, Stig Dagerman, Angela Davis.

Själv skriver Svenson från sina vidsträckta resor, i Vietnam, Mongoliet, Libanon, Härnösand. Förälskade som vredgade resebrev och dikter, kongenialt fräckt illustrerade av författaren själv, 161 insatser inledda av en lärd notis om anfanger och avslutade med FNs deklaration om mänskliga rättigheter.

Jag tror man kan säga just att boken drivs av en helig vrede. Men den går inte upp i diskant och deklamation utan hålls i strama tyglar av konstnärlig behärskning. Fina citat också, general Giap:

The convoy of bikes

 looks like a herd

of small elephants.

Jevgenij Jevtusjenko:

No monument stands over Babij Jar

A drop sheer as a crude gravestone.

I am afraid.

Today I am old in years.

As all the Jewish people…

Svensson besöker alla sina vattenhål som ligger i alla läsandes oaser:

Ur i Mesopotamien, Hanoi, Ulan Bator, Beirut, Damaskus… Från varje hämtar han en bild, en text, en dikt. Det är noggrant utvalda motiv, fyllda av innebörd men också av lust och lek, ludens. Köp ”Kärlek” i bokhandeln

eller direkt från www.vitaludens.com  

All you need

CHSVENSTEDTNEWS 2025.07.06 

Allt du behöver

Nu tror nog Läsekretsen att Författaren becknat ihop, han skickar bara blomster i spalten. Nädå, det har sina motiviska skäl. Detta söndagsbrev handlar bara om Kärlek. Det är en ros till en bok.

Utgiven av Gunnar Svensson, författaren från Likenäs. Den har undertiteln Frihet Jämlikhet Solidaritet. En tid har den legat vid min boksida, utan att ha åldrats ett enda av sina 169 glödande blad. Den har blivit angelägnare för varje år, eftersom den handlar om motståndskraft. Poetiskt kunde man säga att världens oro håller den sprittande.  Att jag inte tagit upp den tidigare beror på att den är så – mäktig.

I själva verket tror jag varje författare skulle vilja ha gjort just det, men inte vågat: Att samla och ordna alla de mest brinnande texterna om kärleken och upproret mellan två pärmar!

 Här handlar det om och av Pessoa, Södergran, Nils Aslak Valkeapää, Stig Dagerman, Angela Davis. Själv skriver Svenson från sina vidsträckta resor, i Vietnam, Mongoliet, Libanon, Härnösand. Förälskade som vredgade resebrev och dikter, kongenialt fräckt illustrerade av författaren själv, 161 insatser inledda av en lärd notis om anfanger och avslutade med FNs deklaration om människans jordiska och andliga rättigheter.

Jag tror man kan säga just att boken drivs av en helig vrede. Men den går inte upp i diskant och deklamation utan hålls i strama tyglar av konstnärlig   behärskning. Fina citat också, här general Giap:

The convoy of bikes

 looks like a herd

of small elephants

Jevgenij Jevtusjenko:

No monument stands over Babij Jar

A drop sheer as a crude gravestone.

I am afraid.

Today I am old in years.

As all the Jewish people…

Svensson besöker alla sina vattenhål som ligger i oaser tillhörande också alla oss läsande: Ur i Mesopotamien, Hanoi, Ulan Bator, Beirut, Damaskus… Från vart och ett  hämtar han en bild, en text, en dikt. 

Det är noggrant utvalda motiv, fyllda av innebörd men också av lust och lekfullhet, ludens. Köp ”Kärlek” i bokhandeln eller direkt från

Likenäs, Värmland: http://www.vitaludens.com  

 CHSVENSTEDTNEWS                   2025.06.02


Aristofanes ”Inflationen”

Mitt i sitt thé verde på Antico Cafe San Marco i Trieste en sommardag 1921 får den unge Elias Cannetti upplevelsen att den mördande europeiska inflationstromben – 6,2 % det året – som störtar individer, hela släkter, politiska partier och regeringar i fördärvet, i själva verket kunde vara en ännu oskriven men strikt formerad komedi av Aristofanes. ”Jag hade måst vara blind för att inte lägga märke till likheten (med Aristofanes komedier). Jag frapperas av med vilken kraft och följdriktighet vart och ett av hans stycken är bestämt av en överraskande grundidé som den växer fram ur”. Canetti griper pennan och skriver ner sin förfäran i ännu ett litet litterärt mästerstycke. Jag citerar:
”Det är den tid då inflationen når sin höjdpunkt, den dagliga språngvisa förändring av priserna som till sist uppgått till biljoner och fått extrema följder för alla människor, om också inte desamma för alla. Det är skrämmande att bevittna: vad som än inträffat, och det är mycket som inträffar nu, beror på en enda förutsättning, nämligen penning-värdets i rasande tempo fortgående försämring. Det är mer än kaos som bryter in över människorna, det är något av dagligen inträffade explosioner; om någonting blir kvar efter en sådan hamnar man dagen därpå i nästa. Jag ser inte bara verkningarna i stort, jag har kunnat bevittna dem alldeles ohöljt på nära håll, på varje medlem av den här familjen, den minsta, mest privata och opersonliga angelägenheten hade en och samma orsak: penningvärdets rasande försämring…”
Ur Elias Canettis Facklan i örat, berättelsen om mitt liv 1921-31.
Det är ännu inte så långt borta. När vi som studenter hyrde en inte utstädad lägenhet på Floragatan 7 i Stockholm låg det på golvet i en garderob drivor av förbrukade värdepapper, reverser och börskvittton. Lägenhetsinnehavaren hade varit Kreugers chefsjurist.

CHSVENSTEDTNEWS 2025.06.01

Mordors borg eller SVTs monolit på Gärdet?

Gränsgångare

Bo Bjelvenstam har dragit vidare. Kanske den siste av ”gränsgångarna” från televisionens ungdomstid. Det vill säga, fastanställda producenter vid Sveriges Television som öppnade för kontakter och samarbeten med den osorterade flocken av fria filmare som började dyka upp under 60-talet och ville pröva möjligheterna att få samproducera sina projekt med monoliten på Gärdet.

Vid starten 1969 av den nya kanalen TV2 fanns redan i avsiktsförklaringen uppdraget att samarbeta med frilansproducenter. Det var alls inget självklart för de fastanställda SVT-producenterna som hade fullt upp med att hävda sina egna projektförslag mot  kanalens redan snäva finansiering. Brytpunkten blev oftast televisionens fyrkantiga programregler om ”saklighet” och ”opartiskhet” som cheferna gärna tillgrep när de ville avslå fria projekt – och som högerpressen glatt kunnat kasta sig över så snart TV visade film lite ”till vänster”.

Till en början var den formella öppenheten stor, vi frilansar fick t.o.m. sitta in vid kanalens produktionsmöten. Men skaran av oberoende filmare ökade kraftigt redan mot slutet av 60-talet. Den nystartade Filmskolan slussade ständigt ut yrkesinriktade filmstudenter som nu kunde organisera sig fackligt i Teaterförbundet och, som distributörer, i det nystartade FilmCentrum. Även SVT blev för trångt och en hel rad professionella hoppade ut i det fria. Dessutom ökade mängden av ”amatörfilmare” explosivt med massutbudet av lika billiga som avancerade kameror och redigeringsverktyg. Det blev enkelt att visa film, och föreningslivet öppnade för oanade spridningsmöjligheter.

Självklart blev nu ”gränsgångarna” oumbärliga som kontakter och förmedlare av möjliga samarbeten med televisionen. Vid sidan av Bjelvenstam fanns snart en rad samarbetskollegor, som Rolf Porsborn, Gunila Ambjörnson och Calle Slättne (de båda senare kom sen att lämna kanalen). Gemensamt hade de ett öppet sinne för förnyelse och experiment som bidrog till att utveckla en ny svensk dokumentäfilm som hävdade sig framgångsrikt också i de internationella medieströmmarna.

De här alltför korta raderna till den oumbärlige Bo Bjelvenstams minne får det kanske att låta som om krigstillstånd rådde mellan ”fria” och ”anställda” inom filmen. Så blev det aldrig, märkligt nog med tanke på vad som samtidigt hände t.ex. i Frankrike och Italien. De fria hade, och har, visserligen en avsky för SVTs ofta snorkiga uppträdande, men nu är vi i Sverige där samförståndet knyter näven i byxfickan.

CHSVENSTEDTNEWS 2025.05.04

Somliga dagar, II

Fjärde maj. Stiltje och gråväder, gängse dagar som hänger löst mellan helgerna. Dom ska också klaras av. ”Genomlevas”. Då gäller det att inte titta för djupt i timglaset, om man har åldern inne. Då kan dagarna kan komma vältrande ur almanackan med berg av ouppklarade företag, oförlåtna missförstånd, olösta skuldsedlar. När jag förklarade ett motsvarande läge för min armeniska själskonsult i Paris, en dag för mycket länge sedan, svarade hon lugnt att man måste kunna se det från andra hållet. För varje steg man kommer närmare sitt berg, desto mer bestigbart blir det. Höjden minskar.

—–

Alltså återvänder jag nu till Walt Whitman för att ta itu med hans ”Somliga dagar”, Specimen Days. Whitman har att skaka av sig två väldiga trauman, inbördeskriget han genomlevt som sjukvårdare och som nu avslutats – med så djupa sår i den amerikanska själen. Och hans egen uppenbarligen svåra sjukdomstid som kriget haft i sitt följe. 

Så vad gör han? Återvänder till landet. Platsen är Camden County, idag en mellanstor stadsbygd som stolt förkunnar att den under sin expansion ”ändå kunnat bevara över 2000 acres” av parker och grönområden. År 1882 när Whitman drar sig tillbaka dit består området av en slumrande by i en närmast obruten natur.

Det dubbelt svåruthärdliga. I den omgivningen ger sig författaren i kast med en djupt smärtsam uppgift, nämligen att skriva ut de nitton ”nerblodade” notebooks där han i fält kastat ner sina anteckningar vid sidan av de sårade och döende unga pojkarna från fronten.  Sjukhuset, Washington Hospital, ligger på Nordsidan i kriget.

”28 maj, 1879. I natt stannade jag länge vid sängkanten hos en ny patient, James H. Williams, en ung man från Baltimore, kanske 19 år, 2nd Maryland Regiment, mycket svag, högra benet amputerat, kan inte sova alls, har fått mycket morfin, vilket som alltid tar lika mycket som det ger.

  Uppenbarligen mycket intelligent och väluppfostrad, mycket känslosam, höll mig i handen och lyfte den till sitt ansikte och ville inte att jag skulle gå. När jag dröjde mig kvar för att dämpa hans smärta, sa han plötsligt: Ni vet knappt vem jag är, och jag vill inte besvära er, men jag är en rebellsoldat*. Jag säger att det visste jag inte, men att det gör ingen skillnad. Han är dödsmärkt och jag fortsätter besöka honom under två veckor, så länge han lever. Han var mycket ensam…  (min redigering)

Whitman berättar inte vad som drabbade honom   under de år han inte kunde arbeta. När han nu kan ta ut sin lantliga konvalescens är han 73 år gammal.

 Han bokstavligen kastar sig ut i grönskan, ”solbadande” naken och frustande av förtjusning. Nu om inte förr kvalificerar sig Whitman som hippiekulturens ”Old Uncle Walt”. Han lever ytterst hälsosamt, sover gott och badar flitigt i alla de muntert porlande iskalla brooks och streams som drar fram genom hans paradis.

Och han är förberedd. På sidan 105 i min utgåva (Oxford World Classics) listar han 26 trädarter, på sidorns 142/43 ett 30-tal blomster och 38 fågelsorter samtidigt som han löpande benämner otaliga larver, fjärilar och insekter. Det kunde vara efterföljansvärt för våra egna hippies som inte alltid kan skilja en kråka från en korp.

Samtidigt är Whitman alltid professionell, precis i stilen och exakt i ordvalet. Därmed lyckas han med något av det svåraste i en författares yrkesutövning, nämligen att få det förflutna att uppstå i levande presens. Jag har funderat mycket på detta under läsningen. Ett svar kan vara just precisionen.

Lika kyligt exakt som Whitman förmår beskriva de unga soldatpojkarnas ohyggliga sår, lyckas han alltså beskriva blad och blomster i sina till synes berusande blomsterbad.

  Med det sagt undrar jag varför Specimen Days hamnat i skuggan hos utgivare och läsare? Inte heller kan jag se att den översatts till svenska. 

De här ”veckobreven” kan man få hem till sin brevlåda gratis och franco genom att skicka sin gällande mailadress till författaren: chsvenstedt@gmail.com.

SPECIMEN DAYS

 / CHSVENSTEDTBLOG / EDIT

CHSVENSTEDTNEWS 2025.04.20

Särskilda dagar

When lilacs last in the dooryard bloom’d,

And the great star early droop’d in the western sky in the night,

I mourn’d, and yet shall mourn with ever-returning spring.

Ever-returning spring, trinity sure to me you bring,

Lilacs blooming perennial and drooping star in the west,

And thought of him I love.

Walt Whitmans rader i vrede och sorg över mordet på President Lincoln den 1865 är, vad mig angår, de mest storslagna i den redan mäktiga amerikanska 1800-tals diktningen. 

Nu sänder mig en insiktsfull dotter till påskläsning den bok som ger  den egentliga  bakgrunden till dikten, Whitmans ”Specimen Days” i en vacker utgåva. Där finns rader av nycklar för att låsa upp dolda hemligheter och lönnfack i sorgedikten.

En ganska oerhörd bok, och en väl dold hemlighet, förbisedd i Whitmans produktion – som jag trodde jag kände väl. Egentligen är det enkrigsskildring av det amerikanska inbördeskriget, men från en mycket speciell utgångspunkt nära Vita Huset, Washington Hospital dit de skadade  och döende unionistsoldaterna skeppas in i stora lass på hästdragna flakvagnar. 176.000 i den officiella statistiken, men mångdubbelt fler menar Whitman, och dessutom sydsidans ”secessionister” oräknade. Ett gripande och tankedigert faktum är att båda sidornas soldater vårdas broderligt i samma salar. Väl hoplappade skickas de ut för att massakrera varandra igen.

Det förfärande med unge Whitmans bokstavliga journaler är hans skoningslösa skildringar av hur människokroppar slits upp och hackas i bitar av fiendens sabelhugg. Som alltid testas nya vapen också i detta 1800-talets sista storkrig. Den första kulsprutan, The Gatlin Gun med upp till tio roterande pipor som skär sönder kropparna. De första handgranaterna som spränger upp dem. Whitman är skakad i grunden men viker inte en tum i rapporterna, kanske de mest upprörande jag läst av alla krigsskildringar.

De ”särskilda dagarnas” historia är också den paradoxalt mest vardagliga. Whitman bor bokstavligen granne med Vita Huset och skildrar i stillsamma vackra scener hur president Lincoln kommer ridande förbi med hustru och son, möter författarens blick och nickar vänligt. Whitman ger den mest precisa och insiktsfulla skildring jag mött av den märklige mannen med det fårade mörka ansiktet. Han tycker sig urskilja sorg och smärta bakom det demokratiska leendet och ropar efter ”stora mästare från förflutna sekler” för att måla ett rättvisande porträtt av nationens fader. Här grundmuras det vardagliga förhållandet mellan de båda männen som får ett så storstilat uttryck i sorgedikten.

Det är också i den här boken som den amerikanska unionens tillblivelse skildras som mest uppslitande. Det är nationens samhörighet kriget gäller, på den punkten finns ingen tvekan hos Whitman. I ett särskilt avsnitt tömmer han sin vredes skålar över ”Europas regeringar” som sviker Amerikas generositet och öppenhet genom att inte entydigt stödja enhetskampen. Han markerar att efter detta kan unionen aldrig mera lita på ”den gamla världens herrar”. Jag frågar mig faktiskt om detta fortfarande efter 250 år är ett öppet sår?

——————————————————————————————————-

LÄSER EKERWALD

Carl-Göran Ekerwald har vid nära uppnådda 102 års ålder dragit vidare till den persiska poesins stora floder där de eviga vännerna Rumi och Omar Khayyam redan sitter vid sina vattenpipor. Efter sig lämnar han ett väldigt diktverk av prosa, poesi och tankeböcker. Vi talades vid i telefon förra månaden, han sa att han visste vem han talade med och att vi haft fina stunder tillsammans. Efter det samtalet skrev jag texten nedan; nu har den fått en annan klangbotten.

Jag läser Ekerwald, i minne bevarad

Jag läser Ekerwald, suger på min snugga och tager mig en Grappa Ruta. Det bör man göra kontinuerligt och det har jag gjort i åtminstone 60 år, alltså från det Carl-Göran Ekerwald gav ut Elden och fågelungen, 1959. Jag var student i Uppsala och läste allt. Kan det vara sant? Nja, i vilket fall från Kumminåkern 1962. Det blir 57 år sen och jag var på SvD Kultur. Den tillhörande pipan kastade jag 1978. Grappa med en kvist vinruta lärde jag mig älska i Milano 1968. Carl-Göran Ekerwald själv blir väl snart 100 och har just kommit ut med sin bästa bok, Brittsommar. Nygift är han säkert också.

Som man förstår är han helt enkelt av rätt virke. Vi kallade det tyr nere i våra skogar, jag vet inte vad man säger i Jämtland. Det ska vara segt och långfibrigt men samtidigt lättantänt tack vare en spritig kåda, vilket allt är en bra definition av Ekerwald. Jag träffade jag honom på Rönnells och på Bokmässan där han stod omsvärmad av en exempellöst stor flock läsande damer. Det hör också till bilden.

Allt CGE skriver är självbiografiskt, även när det smugglas in i någon tolkning av de odödliga persiska poeterna eller den ständiga läsningen av baron Eric Hermelin. Ekerwald talar persiska och var under några odödliga år förmäld med den jämbördiga polyglotten Sigrid Kahle, vars far var ingen mindre än den store iranologen H.S.Nyberg. Själv anser CGE att hans självbiografier börjar med Skogvaktarns pojke 2002. Fan tro’t.

”Brittsommar” anser han vara sin sista suck, men det har vi hört förr. Anteckningarna är blixtrande korta notater, sträcker sig genom decenniet 2009-2018 och rör sig i vida svep från hemmet Lagga (Knivsta) till plötsliga språng bort till Grekland, Iran, Fuerteventura. Men inte uppbrutet och nervöst, utan sammanhållet av en barsk munterhet och, just, en långfibrig prosa.

Jag talade med Peter Luthersson om Brittsommar och vi undrade om det är någon mer än ”vår krets” (som också är Ekerwalds) som kan läsa den här boken? Det vill säga, människor i mogen ålder som levt sitt professionella liv i den akademiska kulturvärlden och därför känner tillräckligt många av den myriad personer som vimlar genom boken, tillräckligt för att kunna ta till sig och känna igen med behållning. Men magiskt nog behövs inte det. Varje gestalt får sig en rapp karakteristik och infogar sig därmed i Ekerwalds självbild, författarjaget.

Men det finns ännu ett intrikat grepp. Genom att som en konstmålare backa ut ur bilden och betrakta den i en handspegel, bygger CGE in vad han kallar ”en baktalare”, dvs en kommentator som ironiskt häcklar Författarén. Vilket ger texten tre nivåer: dagbokens torra notat, författarens subjektiva läsning, och narrspegelns bild.

Detta sker också för att framställningen ska bli uthärdlig – för skrivaren. Carl-Göran Ekerwald är fullkomligt skoningslös mot vad han betraktar som sina avigsidor. Det häftiga lynnet, det han aldrig fick sagt till en älskad moder eller hustru, ett förbiseende, lite slarv i en marginal. Eftersom han samtidigt är något av det snällaste som gått i ett par dansskor (han dansar i ensamhet till de stora klassikerna), så känns kindpustarna orättfärdiga. Men – det är just där man känner igen sig själv, den ofullständige läsaren.

Ett stackars stickspår i boken delar också författare av Ekerwalds kaliber med snart sagt alla oss andra gängse skrivare. Våra böcker når inte längre ut, det kommer inga recensioner, bokförlagen orkar inte längre placera annonser, arrangera releaser eller metodiskt föra ut ens de betydande verken. Det är ett helt annat landskap vi möter, ett kalhygge där lyckligtvis Carl-Göran Ekerwald rest sig som en jämtländsk tyrvedsfura.

Share this:

Customize buttons

Loading…

Related

Hur landet liggerJanuary 29, 2023

chsvenstedtnews 2022.08.18August 18, 2022

chsvenstedtnews 2022.04.10April 10, 2022

 Uncategorized

Post navigation

← EXIT EKERWALD

Leave a comment 

Search for:

ARCHIVE

NAVIGATION

Search for:

CREATE A FREE WEBSITE OR BLOG AT WORDPRESS.COM.

Skip to toolbar

CHSVENSTEDTNEWS 2025.04.20

Särskilda dagar

When lilacs last in the dooryard bloom’d,

And the great star early droop’d in the western sky in the night,

I mourn’d, and yet shall mourn with ever-returning spring.

Ever-returning spring, trinity sure to me you bring,

Lilacs blooming perennial and drooping star in the west,

And thought of him I love.

Walt Whitmans rader i vrede och sorg över mordet på President Lincoln den 1865 är, vad mig angår, de mest storslagna i den redan mäktiga amerikanska 1800-tals diktningen. 

Nu sänder mig en insiktsfull dotter till påskläsning den bok som ger  den egentliga  bakgrunden till dikten, Whitmans ”Specimen Days” i en vacker utgåva. Där finns rader av nycklar för att låsa upp dolda hemligheter och lönnfack i sorgedikten.

En ganska oerhörd bok, och en väl dold hemlighet, förbisedd i Whitmans produktion – som jag trodde jag kände väl. Egentligen är det en

krigsskildring av det amerikanska inbördeskriget, men från en mycket speciell utgångspunkt nära Vita Huset, Washington Hospital dit de skadade  och döende unionistsoldaterna skeppas in i stora lass på hästdragna flakvagnar. 176.000 i den officiella statistiken, men mångdubbelt fler menar Whitman, och dessutom sydsidans ”secessionister” oräknade. Ett gripande och tankedigert faktum är att båda sidornas soldater vårdas broderligt i samma salar. Väl hoplappade skickas de ut för att massakrera varandra igen.

Det förfärande med unge Whitmans bokstavliga journaler är hans skoningslösa skildringar av hur människokroppar slits upp och hackas i bitar av fiendens sabelhugg. Som alltid testas nya vapen också i detta 1800-talets sista storkrig. Den första kulsprutan, The Gatlin Gun med upp till tio roterande pipor som skär sönder kropparna. De första handgranaterna som spränger upp dem. Whitman är skakad i grunden men viker inte en tum i rapporterna, kanske de mest upprörande jag läst av alla krigsskildringar.

De ”särskilda dagarnas” historia är också den paradoxalt mest vardagliga. Whitman bor bokstavligen granne med Vita Huset och skildrar i stillsamma vackra scener hur president Lincoln kommer ridande förbi med hustru och son, möter författarens blick och nickar vänligt. Whitman ger den mest precisa och insiktsfulla skildring jag mött av den märklige mannen med det fårade mörka ansiktet. Han tycker sig urskilja sorg och smärta bakom det demokratiska leendet och ropar efter ”stora mästare från förflutna sekler” för att måla ett rättvisande porträtt av nationens fader. Här grundmuras det vardagliga förhållandet mellan de båda männen som får ett så storstilat uttryck i sorgedikten.

Det är också i den här boken som den amerikanska unionens tillblivelse skildras som mest uppslitande. Det är nationens samhörighet kriget gäller, på den punkten finns ingen tvekan hos Whitman. I ett särskilt avsnitt tömmer han sin vredes skålar över ”Europas regeringar” som sviker Amerikas generositet och öppenhet genom att inte entydigt stödja enhetskampen. Han markerar att efter detta kan unionen aldrig mera lita på ”den gamla världens herrar”. Jag frågar mig faktiskt om detta fortfarande efter 250 år är ett öppet sår?

LÄSER EKERWALD

Carl-Göran Ekerwald har vid nära uppnådda 102 års ålder dragit vidare till den persiska poesins stora floder där de eviga vännerna Rumi och Omar Khayyam redan sitter vid sina vattenpipor. Efter sig lämnar han ett väldigt diktverk av prosa, poesi och tankeböcker. Vi talades vid i telefon förra månaden, han sa att han visste vem han talade med och att vi haft fina stunder tillsammans. Efter det samtalet skrev jag texten nedan; nu har den fått en annan klangbotten.

Jag läser Ekerwald, i minne bevarad

Jag läser Ekerwald, suger på min snugga och tager mig en Grappa Ruta. Det bör man göra kontinuerligt och det har jag gjort i åtminstone 60 år, alltså från det Carl-Göran Ekerwald gav ut Elden och fågelungen, 1959. Jag var student i Uppsala och läste allt. Kan det vara sant? Nja, i vilket fall från Kumminåkern 1962. Det blir 57 år sen och jag var på SvD Kultur. Den tillhörande pipan kastade jag 1978. Grappa med en kvist vinruta lärde jag mig älska i Milano 1968. Carl-Göran Ekerwald själv blir väl snart 100 och har just kommit ut med sin bästa bok, Brittsommar. Nygift är han säkert också.

Som man förstår är han helt enkelt av rätt virke. Vi kallade det tyr nere i våra skogar, jag vet inte vad man säger i Jämtland. Det ska vara segt och långfibrigt men samtidigt lättantänt tack vare en spritig kåda, vilket allt är en bra definition av Ekerwald. Jag träffade jag honom på Rönnells och på Bokmässan där han stod omsvärmad av en exempellöst stor flock läsande damer. Det hör också till bilden.

Allt CGE skriver är självbiografiskt, även när det smugglas in i någon tolkning av de odödliga persiska poeterna eller den ständiga läsningen av baron Eric Hermelin. Ekerwald talar persiska och var under några odödliga år förmäld med den jämbördiga polyglotten Sigrid Kahle, vars far var ingen mindre än den store iranologen H.S.Nyberg. Själv anser CGE att hans självbiografier börjar med Skogvaktarns pojke 2002. Fan tro’t.

”Brittsommar” anser han vara sin sista suck, men det har vi hört förr. Anteckningarna är blixtrande korta notater, sträcker sig genom decenniet 2009-2018 och rör sig i vida svep från hemmet Lagga (Knivsta) till plötsliga språng bort till Grekland, Iran, Fuerteventura. Men inte uppbrutet och nervöst, utan sammanhållet av en barsk munterhet och, just, en långfibrig prosa.

Jag talade med Peter Luthersson om Brittsommar och vi undrade om det är någon mer än ”vår krets” (som också är Ekerwalds) som kan läsa den här boken? Det vill säga, människor i mogen ålder som levt sitt professionella liv i den akademiska kulturvärlden och därför känner tillräckligt många av den myriad personer som vimlar genom boken, tillräckligt för att kunna ta till sig och känna igen med behållning. Men magiskt nog behövs inte det. Varje gestalt får sig en rapp karakteristik och infogar sig därmed i Ekerwalds självbild, författarjaget.

Men det finns ännu ett intrikat grepp. Genom att som en konstmålare backa ut ur bilden och betrakta den i en handspegel, bygger CGE in vad han kallar ”en baktalare”, dvs en kommentator som ironiskt häcklar Författarén. Vilket ger texten tre nivåer: dagbokens torra notat, författarens subjektiva läsning, och narrspegelns bild.

Detta sker också för att framställningen ska bli uthärdlig – för skrivaren. Carl-Göran Ekerwald är fullkomligt skoningslös mot vad han betraktar som sina avigsidor. Det häftiga lynnet, det han aldrig fick sagt till en älskad moder eller hustru, ett förbiseende, lite slarv i en marginal. Eftersom han samtidigt är något av det snällaste som gått i ett par dansskor (han dansar i ensamhet till de stora klassikerna), så känns kindpustarna orättfärdiga. Men – det är just där man känner igen sig själv, den ofullständige läsaren.

Ett stackars stickspår i boken delar också författare av Ekerwalds kaliber med snart sagt alla oss andra gängse skrivare. Våra böcker når inte längre ut, det kommer inga recensioner, bokförlagen orkar inte längre placera annonser, arrangera releaser eller metodiskt föra ut ens de betydande verken. Det är ett helt annat landskap vi möter, ett kalhygge där lyckligtvis Carl-Göran Ekerwald rest sig som en jämtländsk tyrvedsfura.

EXIT EKERWALD

chsvenstedtnews 2025.04.12


EXIT EKERWALD

Carl-Göran Ekerwald har vid nära uppnådda 102 års ålder dragit vidare till den persiska poesins stora floder där de eviga vännerna Rumi och Omar Khayyam redan sitter vid sina vattenpipor. Efter sig lämnar han ett väldigt diktverk av prosa, poesi och tankeböcker. Vi talades vid i telefon förra månaden, han sa att han visste vem han talade med och att vi haft fina stunder tillsammans. Efter det samtalet skrev jag texten nedan; nu har den fått en annan klangbotten.

Jag läser Ekerwald, i minne bevarad

Jag läser Ekerwald, suger på min snugga och tager mig en Grappa Ruta. Det bör man göra kontinuerligt och det har jag gjort i åtminstone 60 år, alltså från det Carl-Göran Ekerwald gav ut Elden och fågelungen, 1959. Jag var student i Uppsala och läste allt. Kan det vara sant? Nja, i vilket fall från Kumminåkern 1962. Det blir 57 år sen och jag var på SvD Kultur. Den tillhörande pipan kastade jag 1978. Grappa med en kvist vinruta lärde jag mig älska i Milano 1968. Carl-Göran Ekerwald själv blir väl snart 100 och har just kommit ut med sin bästa bok, Brittsommar. Nygift är han säkert också.

Som man förstår är han helt enkelt av rätt virke. Vi kallade det tyr nere i våra skogar, jag vet inte vad man säger i Jämtland. Det ska vara segt och långfibrigt men samtidigt lättantänt tack vare en spritig kåda, vilket allt är en bra definition av Ekerwald. Jag träffade jag honom på Rönnells och på Bokmässan där han stod omsvärmad av en exempellöst stor flock läsande damer. Det hör också till bilden.

Allt CGE skriver är självbiografiskt, även när det smugglas in i någon tolkning av de odödliga persiska poeterna eller den ständiga läsningen av baron Eric Hermelin. Ekerwald talar persiska och var under några odödliga år förmäld med den jämbördiga polyglotten Sigrid Kahle, vars far var ingen mindre än den store iranologen H.S.Nyberg. Själv anser CGE att hans självbiografier börjar med Skogvaktarns pojke 2002. Fan tro’t.

”Brittsommar” anser han vara sin sista suck, men det har vi hört förr. Anteckningarna är blixtrande korta notater, sträcker sig genom decenniet 2009-2018 och rör sig i vida svep från hemmet Lagga (Knivsta) till plötsliga språng bort till Grekland, Iran, Fuerteventura. Men inte uppbrutet och nervöst, utan sammanhållet av en barsk munterhet och, just, en långfibrig prosa.

Jag talade med Peter Luthersson om Brittsommar och vi undrade om det är någon mer än ”vår krets” (som också är Ekerwalds) som kan läsa den här boken? Det vill säga, människor i mogen ålder som levt sitt professionella liv i den akademiska kulturvärlden och därför känner tillräckligt många av den myriad personer som vimlar genom boken, tillräckligt för att kunna ta till sig och känna igen med behållning. Men magiskt nog behövs inte det. Varje gestalt får sig en rapp karakteristik och infogar sig därmed i Ekerwalds självbild, författarjaget.

Men det finns ännu ett intrikat grepp. Genom att som en konstmålare backa ut ur bilden och betrakta den i en handspegel, bygger CGE in vad han kallar ”en baktalare”, dvs en kommentator som ironiskt häcklar Författarén. Vilket ger texten tre nivåer: dagbokens torra notat, författarens subjektiva läsning, och narrspegelns bild.

Detta sker också för att framställningen ska bli uthärdlig – för skrivaren. Carl-Göran Ekerwald är fullkomligt skoningslös mot vad han betraktar som sina avigsidor. Det häftiga lynnet, det han aldrig fick sagt till en älskad moder eller hustru, ett förbiseende, lite slarv i en marginal. Eftersom han samtidigt är något av det snällaste som gått i ett par dansskor (han dansar i ensamhet till de stora klassikerna), så känns kindpustarna orättfärdiga. Men – det är just där man känner igen sig själv, den ofullständige läsaren.

Ett stackars stickspår i boken delar också författare av Ekerwalds kaliber med snart sagt alla oss andra gängse skrivare. Våra böcker når inte längre ut, det kommer inga recensioner, bokförlagen orkar inte längre placera annonser, arrangera releaser eller metodiskt föra ut ens de betydande verken. Det är ett helt annat landskap vi möter, ett kalhygge där lyckligtvis Carl-Göran Ekerwald rest sig som en jämtländsk tyrvedsfura.

CHVENSTEDTNEWS 2025.03.29

“VÄRT HELA RESAN”

CHSVENSTEDTNEWS 2025.03.29/30
Vad gjorde vi för att fira den fina födelsedagshelgen? Vi trängde ihop oss i bilen och for iväg till de tokiga getterna vid Löts gårdsmejeri i socknen bredvid som inte bara säljer ädel getost till oss lokala färdskrivare utan till de allra finaste krogarna i landet – och till Nobelmiddagen. Som bekant finns det i Guide Michelin tre klasser av sevärdheter för en resa: ”Intressant”, ”Värt en omväg”och”Värt hela resan”. Löts getosteri i Gammalkil platsar lugnt i kategorin Vaut- le-voyage. Grattis!

RELEASE “FÄRDSKRIVARE” (Travel Writer)

CHSVENSTEDTNEWS    2025.01.28

Ny bok! “Färdskrivare” (Celanders) släpps på Rönnells Bokhandel i Stockholm må 3 februari kl 17-19.

Jonas Ellerström presenterar och samtalar med författare och  publik. Hannes Meidal från Dramaten läser valda stycken. Bokförsäljning och signering.

Boken rymmer mer än 200 miniessäer och meditativa texter kring det senaste decenniets “caprices & tribulations“, hugskott  och vedermödor inom konsten, kulturen och politiken.  Ett slags enmans kultursida totalt oberoende av andra krafter än färdskrivarens  egensinne. Läsning för nattduksbordet eller resväskan. 

Alla välkomna, fritt inträde, ingen förhandsbokning behövs.

Welcome all, free entrance!

Photo merci à Fondation J-H Lartigue

Release “Färdskrivare” (Celanders förlag)

Nu har jag tiderna för boksläppet av min nya bok “Färdskrivare – Underrättelser från samtiden” som Celanders förlag ger ut. Välkomna, ingen anmälan behövs, här är tid och plats:

Boksläpp  “Färdskrivare”

Stockholm måndag 3/2 17-19 Rönnells Bokhandel, introduktion Jonas Ellerström, läsning Hannes Meidal

Linköping fredag 7/2 16-18 Linköpings Bokhandel, introduktio Johan Hagesund, läsning Giorgia Panico 

Malmö 10/2 måndag 17-19 Poeten på Hörnet, introduktion Henrik Celander, läsning Anna Nevander

Signering, bokförsäljning. Alla välkomna, ​ingen bokning behövs.

chsvenstedtnews 2024.12.02

Om vi fiskade?

Som vi fiskade ! Varje dag, ibland natt, året om. Skolan kunde komma emellan, familjeträffar, mässlingen, annars inget. Om sommaren när konfirmanderna belägrade huset bodde jag i äppelskafferiet och kunde krypa ut genom det lilla fönstret innan de andra vaknat. Metspö, lina, flöte och krok stod i cykelboden, mask fanns bara man vände på någon gammal planka. Sen sista krigsåret bodde vi vid Hargsjön så jag kunde springa barfota i gymnastikbyxorna från verandan, över gräsmattan och upp genom lilla skogsplätten och ut på klipporna som vi kallade Vådliga Färder. Till vänster där, åt söder om man så vill, fanns en vassrugge under vars skugga på vattnet det alltid nappade. Man kan säga att tio minuter efter det jag vaknat fick upp min första fisk. Det var alltid en mört. Vilket kan verka vara en antiklimax.

Men nu var det krig och ransoneringstider så alltid sågs som en framgång. Med mörten kunde jag mata katten som alltid hette Sessan och var vit och halvblind. Jag kunde spara blankfisk för att agna gäddsaxarna eftersom gäddorna aldrig nappade på mask. Vi använde heller aldrig brödkulor som sommargästerna. Och fick man en mört betydde att man kunde ha prickat stimmet direkt. Fick man flera kom alltid aborrarna efter. Det var dom som räknades. En sommarflicka som vi dyrkade eftersom hon var nästan som en pojke lärde oss alla tricks och bus, och hade visat oss hur man enkelt flår en abborre till benfria filéer. Man skar bara två små snitt med knivspetsen bakom ryggfena och gälar och körde in tummarna så kunde man liksom lyfta av skinnet. Ett stort framsteg för alla barn som hatade fiskben i maten.

Klipporna var redan varma och sköna, vattnet svalt med små kluckanden under bryggan. Fiskmåsarna var igång och hojtade ikapp med tärnorna, svalorna svirrade över vattenytan på sin myggjakt, skäggdoppingen skorrade därute och långt bort i  den  fjärran sjöudden steg vemodsropen från storlommen. Ibland var det söndag och då ringde klockorna från den vita kyrkan tvärs över viken.

Utanför Svensudde låg den svarta snipan blick stilla med gubben Berzelius och hans metspö där det aldrig nappade. Det var han som en dag inte längre satt kvar där ute i båten.  Det ska jag också berätta om.

(Ur Barnaboken)