Kan du inte tala, 2
Jag ligger på divanen och för ett spekulativt samtal om konstverkets uttryck med Elle-Mie Ejdrup Hansen. Hon är kvar i Köpenhamn, men hennes verk hänger sen 23 år på väggen ovanför mitt skrivbord. Det är, sällsynt nog, ett verk som svarar när det blir tilltalat.
I Skriften står det som bekant att min Faders hus har många boningar. Nån populist i nya bibelöversättningen har ändrat till ”rum” precis som om Vår Herre varit en gängse hyresvärd. Skäms.
Min faders hus, i överförd bemärkelse, har bara två boningar, men med sextiosex väggar. På var och en av dem hänger minst ett konstverk, och här på sängen gör jag ett överslag över hur många av dem som man kan tala med? Två.
Alla verk av någon betydelse är självklart uttrycksfulla. Men uttrycket refererar så att säga inåt, mot konstfullheten och motivet. Det är också vad vi talar sinsemellan eller med guiden om där vid museets vägg. Och verket kraft håller sig inom sina ramar. Det kan vara hur njutbart som helst, men det ”hörs” inte. Öppnar inte för ett samtal med betraktaren, förbehållslöst och utöver sitt föreställande.
Det är inte så knepigt som det kan verka. När man inleder sin kommunikation med ett sant talande verk så betraktar man något annat och vidare än det inramade föreställda. Verket svarar i en mycket vidare föreställning, det heter ju så.
I betraktarens position där på sängen har jag ett sådant dynamiskt samtal med Elle-Mies ”Vision Malmö”. Det avbildar ett nytt Malmö, Västra Hamnen, som bara fanns i föreställningsvärlden när den här raderingen kom till, 1998. Tretusen hamnarbetare hade blivit uppsagda, stadens frihetsgudinna här i inloppet, Kranen, världens största, hade monterats ner och skeppats till Sydkorea. Visionen som flyger i bildens moln hade döpts till Bo-01, det nya osannolika fyrtornet till Turning Torso. Båda skulle förverkligas.
Utan åthävor öppnar bilden för allt vad den står för. En fjärde dimension. Eftersom jag var där och då öppnas minnesströmmarna. Vad tror du om den vertikala skuggan? säger verket. Ser du att daguerrotypin i nerkanten framkallar Gamla Tullhuset?
När jag sen går nedför trappan börjar verket nummer två att jama. Katten som klistrats in över en vissen bakgård är död. Kommer du ihåg Jasmine? säger verkets rätte ägare som inte syns men som har regisserat scenen. Där startar samtalet om kärleken till katter, ugglor och ordlekar. Jag vet, jag har varit där, i huset under Métron, vi kände varandra sen mycket länge. Salut, Chris, muttrar jag. Verket heter ”Le chat de Monsieur Marker”.
CH Svenstedt Home 