Varje min födelsedag vill jag öppna en ny bok. Vilket lyckligt sammanfaller med vårbrytningen. Då påminns jag om det gamla tjyvknepet att läsa första och sista satsen i en nybruten volym för att få en känning av vad den vill säga. Som när pianisten slår ner första ansatsen i klaviaturet och avlyssnar klangen.
Just i år är första satsen i min bok en hel sida lång. I den klassiska öppningen av det litterära italienska nationalmonumentet ”De trolovade” av Alessandro Manzoni (från 1827) följer texten floden Addas vindlingar från alpernas källsprång och ner över de lombardiska slätterna. Jag började en gång läsa den på italienska med avbröt när språket blev övermäktigt.
Nu väljer jag Harry Lundins svenska översättning i Niloes välsignade klassikerbibliotek. Här upptar ”flodöppningen” hela två sidor. Men uppenbart har också Lundin övermannats av texten eftersom han punkterar den på hela fem ställen. Det fina är då att jag kan bjuda på den första melodiösa, närmast operamässiga ansatsen, fram till den första punkt som hejdar floden i sitt lopp – bara för vidare läsning på egen hand.
Den arm av Comosjön, som mellan två obrutna bergskedjor slingrar sig mot söder i vikar och bukter allt eftersom bergen skjuter fram eller drar sig tillbaka, kläms ganska plötsligt ihop mellan en klippudde på höger hand och en bred strandremsa på vänster hand och får en flods lopp och karaktär medan den bro, som på detta ställe förenar de båda stränderna, tycks ytterligare framhäva denna förvandling, då bron markerar den punkt där sjön upphör och floden Adda åter tar vid för att återfå sin sjökaraktör litet längre ned på andra sidan udden, där stränderna drar sig undan och låter vattnet på nytt breda ut sig och stillna i nya bukter och vikar (etcetera…)
Näradöden Sanningen att säga har hela mitt liv alltifrån barndomen fram till åttioåren varit en näradödenupplevelse. Det blir så om man föds ”vid randen av en öppen grav” som Becket skriver. Prästungens lott blir en ändlös karavan av svartklädda och beslöjade sörjande som passerar genom pastorsexpeditionen, och en ständigt grävande och skottande klockare som tar ut bredd och djup för kistan och lägger den lilla benhögen åt sidan. Hur många dog egentligen om året i vår lilla församling om 1200 själar? Till ackompanjemang av de sant fruktansvärda psalmerna om hur ” vi går mot döden var vi går” medan ”dödens lie blänker i sommarblomstrens tid”.
Men där finns också de tre eller fyra tillfällen när han stigit fram och rört vid min axel. Den gången vi hade grävt ner oss i beredskapsgrottor under en vrålande snöstorm uppe på högfjället. En slö motorfurir hade förväxlat kärlen i garaget och hällt olja i jägarköken. Alla som tände lågan därinne i mörkret gasades, medan vi långsamt och omärkligt försjönk i en kraftlös likgiltighet. Befälet fick inte svar i signallinorna och sparkade då in väggarna för att bokstavligen släpa ut oss i ovädret. Jag hade inte hunnit få på kängorna utan stod där barfota i nattens drivor.
En andra gång svängde jag ut från en parkeringsficka på den italienska motorvägen då en bil i vansinnesfart kom bakifrån och missade vår med några centimeter, väjde och rusade framåt på två hjul. Hade den vält skulle den förvandlats till ett eldklot som vi hade kört in i, med barnen i baksätet.
Eller när jag lika löjligt som hemskt hade fastnat bakom biltvätten och garagedörren gått i baklås medan det mekaniska monstret sprutande och fräsande kröp allt närmare med frontstycket vänt mot mig. Jag stod som förlamad med ryggen mot väggen, detta var slutet, jag skulle krossas. Bara några tum från min bröstkorg ryckte maskinen till och stannade, suckade tungt och drog sig tillbaka.
Men mitt liv hade aldrig passerat i en färgrik revy vid de här tillfällena, döden som närmade sig var grå och trist. Ordet finns ju redan i folkspråket: dötrist. Det enda jag fruktade var smärtan.
Man kunde också hävda att livsupplevelsen då kan bli stark och konkret. Jag har inte gått mörk och dyster genom tillvaron, liemannen har fått släntra efter utan att störa förhoppningarna och ljuset. Det har funnits något slags ”trots allt” livet igenom.
Men där finns också de tre eller fyra tillfällen när han stigit fram och rört vid min axel. Den gången vi hade grävt ner oss i beredskapsgrottor under en vrålande snöstorm uppe på högfjället. En slö motorfurir hade förväxlat kärlen i garaget och hällt olja i jägarköken. Alla som tände lågan därinne i mörkret gasades, medan vi långsamt och omärkligt försjönk i en kraftlös likgiltighet. Tills befälet sparkade in väggarna och bokstavligen släpade oss ut i ovädret. Jag hade inte hunnit få på kängorna utan stod där barfota i natt och snö medan jag tömde magen.
En andra gång svängde jag ut från en parkeringsficka på den italienska motorvägen då en bil i vansinnesfart kom bakifrån och missade vår med några centimeter, väjde och rusade framåt på två hjul. Hade den vält skulle den förvandlats till ett eldklot som vi hade kört in i, med barnen i baksätet.
Eller när jag lika löjligt som hemskt hade fastnat bakom biltvätten och garagedörren gått i baklås medan det mekaniska monstret sprutande och fräsande kröp allt närmare med frontstycket vänt mot mig. Jag stod som förlamad med ryggen mot väggen, detta var slutet, jag skulle krossas. Bara några tum från min bröstkorg ryckte maskinen till och stannade, suckade tungt och drog sig tillbaka.
Men mitt liv hade aldrig passerat i en färgrik revy vid de här tillfällena, döden som närmade sig var grå och trist. Ordet finns ju redan: dödtrist. Det enda jag fruktade var smärtan.
Näradöden Sanningen att säga har hela mitt liv alltifrån barndomen fram till åttioåren varit en näradödenupplevelse. Det blir så om man föds ”vid randen av en öppen grav” som Becket skriver. Prästungens lott blir en ändlös karavan av svartklädda och beslöjade sörjande som passerar genom pastorsexpeditionen, och en ständigt grävande och skottande klockare som tar ut bredd och djup för kistan och lägger den lilla benhögen åt sidan. Hur många dog egentligen om året i vår lilla församling om 1200 själar? Till ackompanjemang av de sant fruktansvärda psalmerna om hur ” vi går mot döden var vi går, medan ”dödens lie blänker i sommarblomstrens tid”.
Men där finns också de tre eller fyra tillfällen när han stigit fram och rört vid min axel. Den gången vi hade grävt ner oss i beredskapsgrottor under en vrålande snöstorm uppe på högfjället. En slö motorfurir hade förväxlat kärlen i garaget och hällt olja i jägarköken. Alla som tände lågan därinne i mörkret gasades, medan vi långsamt och omärkligt försjönk i en kraftlös likgiltighet. Befälet fick inte svar i signallinorna och sparkade då in väggarna för att bokstavligen släpa ut oss i ovädret. Jag hade inte hunnit få på kängorna utan stod där barfota i nattens drivor.
En andra gång svängde jag ut från en parkeringsficka på den italienska motorvägen då en bil i vansinnesfart kom bakifrån och missade vår med några centimeter, väjde och rusade framåt på två hjul. Hade den vält skulle den förvandlats till ett eldklot som vi hade kört in i, med barnen i baksätet.
Eller när jag lika löjligt som hemskt hade fastnat bakom biltvätten och garagedörren gått i baklås medan det mekaniska monstret sprutande och fräsande kröp allt närmare med frontstycket vänt mot mig. Jag stod som förlamad med ryggen mot väggen, detta var slutet, jag skulle krossas. Bara några tum från min bröstkorg ryckte maskinen till och stannade, suckade tungt och drog sig tillbaka.
Men mitt liv hade aldrig passerat i en färgrik revy vid de här tillfällena, döden som närmade sig var grå och trist. Ordet finns ju redan i folkspråket: dötrist. Det enda jag fruktade var smärtan.
Man kunde också hävda att livsupplevelsen då kan bli stark och konkret. Jag har inte gått mörk och dyster genom tillvaron, liemannen har fått släntra efter utan att störa förhoppningarna och ljuset. Det har funnits något slags ”trots allt” livet igenom.
Men där finns också de tre eller fyra tillfällen när han stigit fram och rört vid min axel. Den gången vi hade grävt ner oss i beredskapsgrottor under en vrålande snöstorm uppe på högfjället. En slö motorfurir hade förväxlat kärlen i garaget och hällt olja i jägarköken. Alla som tände lågan därinne i mörkret gasades, medan vi långsamt och omärkligt försjönk i en kraftlös likgiltighet. Tills befälet sparkade in väggarna och bokstavligen släpade oss ut i ovädret. Jag hade inte hunnit få på kängorna utan stod där barfota i natt och snö medan jag tömde magen.
En andra gång svängde jag ut från en parkeringsficka på den italienska motorvägen då en bil i vansinnesfart kom bakifrån och missade vår med några centimeter, väjde och rusade framåt på två hjul. Hade den vält skulle den förvandlats till ett eldklot som vi hade kört in i, med barnen i baksätet.
Eller när jag lika löjligt som hemskt hade fastnat bakom biltvätten och garagedörren gått i baklås medan det mekaniska monstret sprutande och fräsande kröp allt närmare med frontstycket vänt mot mig. Jag stod som förlamad med ryggen mot väggen, detta var slutet, jag skulle krossas. Bara några tum från min bröstkorg ryckte maskinen till och stannade, suckade tungt och drog sig tillbaka.
Men mitt liv hade aldrig passerat i en färgrik revy vid de här tillfällena, döden som närmade sig var grå och trist. Ordet finns ju redan: dödtrist. Det enda jag fruktade var smärtan.
Ropet steg bara en gång om året i min barndom. Det var just nu, i tidiga mars, när den första ungen hade upptäckt att isen lossat från land och hela sjön gått flott som ett väldigt vitt flak. Två-tre kvadratkilometer ishav att ta i besittning. Landlöst
Vi fick ta sats och hoppa över vattenskarven upp på isen. Morsans klädstreck tog vi ner i farten och använde störarna som hoppstavar. Det var ett första rent livsfarligt moment. Den som missade ansatsen eller halkade skulle obönhörligt glidit ner i vaken. Det hände, och den tjutande och svärande pojkstackarn fick genomsur pallra sig hem för en skoningslös utskällning.
Det gick sen till så att vi bröt loss stora flak som blev flottar från vilka vi bekämpade varandra med gärsgårdsstörarna. Vilken syn med de virvlande stavarna och de vinglande isflaken som ofta bröts sönder under striderna! Där åkte nästa unge i plurret och då var leken slut eftersom mor hade upptäckt faran och sitt pajade klädstreck. Att vi alla fyra syskon med kamrater överlevde barndomen har jag alltid betraktat som ett mirakel.
Men landlös är också den som inte har eller känner igen ett eget land, eller de som inte finner sig hemma i landet dit de förpassats. Det är ett farligt tillstånd som föder hat och göder imperialister. När jag nu läser Voltaires häpnadsväckande historier om Carl XII stiger ännu en landlös och förvirrad erövrare fram. Han har floppat i de stora länderna måste då absolut kasta sig över det närmaste och minsta. Eftersom han tror sig odödlig kliver han upp på fästningsvallen vid Fredrikskans och prickas säkert av en dansk kartesch.
Ett av Voltaires berättarknep är att jordsäkra fabuleringarna med exakta och oemotsägliga detaljer. Så hade kungen hade hävt sig upp med huvud och överkropp, stödd på armbågen mot vallen, skriver han. En av fortets kanoner var riktad mot just det avsnittet. När man talar om ”kulan som dödade kungen” ska man förstå att det var en kartesch och att hålet gjordes av en kanonkula och var tre fingrar brett, förtäljer Voltaire styrkt av ögonvittnen. Histoire de Carl XII gavs ut bara ett drygt decennium efter skottet i Fredrikshald; Voltaire har sagesmän i London som själva varit i kungens följe.
Nu är alltså frågan hur vi ska tackla det taktiska fosterlandsförräderi det innebär att Ulf Kristerssons regering upphäver 200 år av fred och neutralitet i ett penndrag och utan folkets röst ansluter oss till ett militärförbund. Landlös? Nej tack.
11:41 (för 2 minuter sedan)
CH Svenstedt Home 