Uppenbarelsedagen Klockan är 05.24.Det är full vår. Alla fåglar sjunger. Jag vaknar i ett mycket klart minne av morgonens dröm. Den har en upphöjd mystik av ett slag jag inte upplevt tidigare. Allt hållet i mildgrå barock med latinska typsnitt. Vi är på Jyllands kust, ut mot det stålgrå Västerhavet.Språket är gammelskånska, så som den talades före den etniska rensningen. ”ÅBENBARINGSDAG” Ordet är skrivet mycket tydligt över vattnet. Ytterligare sex ord i nordisk form grupperar sig under. VARSELSDAG ANINGSDAG FØLELSESDAG KLARSYNSDAG BEVEGELSEDAG UPPENBARELSEDAG Som på en ljudlös kallelse reser sig så en stor skara människor ur strandgräs och klitter. De bär lätta ljusa klädnader, men går med böjda nackar. Som på ett lika ohörbart kommando börjar de långsamt vandra ner mot stranden och ut i vattnet. Jag följer dem. Stämningen är allvarsam och högtidlig. Inget annat ljud hörs än strandstenarnas rassel i den låga bränningen. Nu inser jag att flocken tar ett långt steg för varje ny klarhet som dolt sig under havshorisonten. Varsel, aning, känsla, klarsyn, rörelse, uppenbarelse! När vattnet når höfterna rullar kvinnorna upp sina linnen under brösten. De vita ryggarna kunde vara en erotisk altartavla undanhållen i ateljén av Sørensen. Alla är vända från oss, utom Frälsaren och de båda tjuvarna. När ordet KLARSYNSDAG stiger fram öppnar jag ögonen. Efterstämning. Jag tänker på Swedenborg. Religiös men inte kristen. Man får göra sig den religion man behöver.
Söndag den 15 april 2022. Lägg dagen på minnet. Första seriösa försommardagen. Då kan man stjäla knoppande syrénklasar i parkerna och få dem att slå ut inne på skrivbordet. I den här staden kan man gå ner till Norr Mälarstrand och räkna på hur många nationaliteter som tar sista chansen att sola sig där i skydd vår alliansfrihet. Det första gänget är unga italienare. Giovinezza! (hej ungdomar) hälsar jag välkomnande med käppen. Men får bara mörka blickar till svar. För sent! Det är en fascisthälsning. (Rätta ordet är Gioventù.)
I Ulrika Eleonora är det förtidig konfirmation, vanligen en pingsthändelse. Den stora vita flocken har skrivit ett litet kyrkospel därframme, med ledord från vad Gud vill och regeringen bestämmer. Konfirmandprästen håller låda (på östgötska!) om framtiden men nämner inte att Försvarsmyndigheten just uppdaterat skylten till skyddsrummet under oss alla på Kungsklippan. Och så, hela vilodagen, svettas regeringspartiet i Högkvarteret över frågan hur man ska kunna avsluta epoken Olof Palme. För gott. Det är ingen liten sak. Och det svider att driva högerpolitik. Talarna söker tyngd i argumenten genom att hänvisa till Själva Världsläget. Jag bestämmer mig för att sända ut en uppdaterad Beredskapsdikt från den 1 mars 1986 till läsekretsen.
Mitt i den natten hade lille bror ringt och gråtande berättat att statsministern mördats. Jag satte mig vid köksbordet i vintermånens iskalla sken och skrev en dikt om folkets kärlek. Den publicerades presto på Dagens Nyheters kultursida. Sen dess har den varit försvunnen tills jag nyss snubblade över klippet i en flyttkartong. Aktualiseringen har den här bakgrunden.
Olof Palmes generation ville inte, och behövde heller inte, söka skydd under det amerikanska atomparaplyet. Det gamla imploderande Nya Landet var helt enkelt inget ovärderligt alternativ, utom för högern. Alternativet var de Nya Nya Länderna, ”den tredje världen”. Ett självklart val också för en så stor del av min (nya) generation. Dagens konfirmander måste ha svårt att fatta vilka energier vi satsade på de nu avkoloniserade afrikanska, latinamerikanska och asiatiska (Vietnam!) länderna. Olof Palme var då ett lika känt namn i Fort-de-France som i Algiers; jag var där. Palmes Sverige kunde tala fritt med dem alla, från en plattform formellt oberoende av båda stormakterna. Det är slut med det nu. Och Nato sågs (ses?) inte som något annat än USA.
För oss är det svårt att förstå hur den suveräniteten kan spolas ner i Östersjön. Ska själva den mobiliserande grundidén om beredskapen som folkförsvar för nationellt oberoende ersättas av lockelsen att få en amerikansk general överst? (När man ser försvarsministern strutta i Washington verkar det faktiskt så.) Ingen behövde då, eller behöver nu, vara USA-hatare. Folk var socialliberala antikommunister då också, som sina regeringar. Dörrarna hölls öppna åt alla håll. Det har landet alltid vunnit på. Tills idag.
Igår såg vi Stefan Jarls rasande, och isande, dokumentär om hormonpillerimperierna som smyger in sina gifter under vårt skinn, ända in i könsorganen, och försvagar våra barns försvar mot neuroser och allergier. Filmen heter ”Underkastelse”. Under just dessa imperier. Som vi nu ska försvara, i stället för att bekämpa, så snart de bor i ett Nato-land.
CH Svenstedt Home 