Jag skriver på de sista texterna till ”deckarskrönan” (förläggarens ordval) Vändjärnsmordet, eller Mysteriet med den tredje krukan som reder ut vad som hände i Västras Håå socken den där dagen i september 1944 då ”Stollen” Åke Jonsson stapplade in i handelsboden med blodet rinnande över ansiktet och ett likaledes nerblodat vändjärn i handen. Mer ska inte sägas i denna ”puff” än att boken nu går i produktion och att vändjärn användes på gårdar och i smedjor för att ”slå rep” dvs tvinna trådar och kardeler till tross. Ett bra vändjärn vägde minst 2 kilo och dög möjligen också till att slå ihjäl folk med. Många andra försvinnande ord och uttryck brukas och förklaras i denna fiktiva folklivsskildring.
Hösten är redan över oss, så den som vill lägga en till intet förpliktande intresseförklaring för boken i signerat ex kan bara skicka en mail med texten ”Vändjärnsmordet” till chsvenstedt(at)gmail.com. Fortsatt info här på sidan.
Tillbaka i stan återtar jag min morgonrunda från Kaplansbacken längs Serafimerstranden över Stadshusparken och vidare hem längs Norr Mälarstrand. Men det gamla problemet börjar direkt. Stadshusets sömniga väktare öppnar inte portarna på utsatt tid! Skämmigt.
Så där står vi igen igen och bankar, vandrare, ryssar, kineser och valda delar av den nya arbetarklassen. Den representeras idag av en stilig ung man i gul overall och präktigt skägg. Stenarbetare, särskilt tillkallad för reparationer därinne.
Han har just talat med insidan. Jag sa till dom att jag är uppvuxen i Tensta-Rinkeby, skrattar han. Där brukade vi hoppa över murar som stod i vägen, sa jag.
That’s the spirit! Talar verkligen sossar och moderater med denna nya generation arbetare. Även om de kommer från ”utsatta områden”. I varje fall pryder de inte valaffischerna.
Lyssna och lär er själva ett nytt tilltal. Är det svårt att känna igen attityden hos de som hoppade över gamla murar redan på 1880-talet? Och sen ”byggde Sverige” som just valaffischerna tjatar om.
Märkligt nog står en annan ung overall och bankar på porten till ett hus vid Kungsholms torg. Just när jag kommer förbi har han fått svar på mobilen och läxar upp insidan. Det ska vara öppet när vi kommer, säger han. Ni har ställt hit oss och nu står vi här! Även om vi bara är enkla arbetare. Han använder det spanska ordet, trabajador.
Signora Susanna Colussi hade vid det stora europeiska krigets utbrott 1939 tre stiliga män i gröten på via Guidalberto 4, som huset idag heter, i Casarsa della Delizia, namngivet efter hennes yngste son. Susanna var själv en stilig kvinna från en invandrad polskjudisk familj. Maken Carlo Alberto Pasolini var karriärofficer i garnisonsstaden där i övre Friulien, nära gränsen till Slovenien. Sonen Pier Paolo var lärare som modern, lillebror Guido studerade till ingenjör.
När kriget med alla dess efterverkningar genomlidits, satt hon ensam i en lägenhet i den futuristiska stadsdelen EUR i Rom, där jag tidigare varit på besök. Männen hade alla fått en våldsam död. Maken i sviter efter det katastrofala fälttåget i Afrika, Pier Paolo rånmördad av ett fascistiskt gäng, Guido arkebuserad i partisankampen. Det var hans död som tog mig till Porzûs, vilket jag beskrev i tidigare brev.
Medan fadern krigade med den fascistiska kolonialaramén i Libyen, organiserade moder och storebror en hemlig motståndsskola i Casarsa. Lillebror Guido var otålige och ville ut i den väpnade motståndskampen. Storebror rådde honom att ansluta till det ”vita” Partito d’Azione uppe i bergen. Det blev hans öde, vilket den här texten ska berätta. Den är mycket grym, så sluta läsa här om du inte vill att losdesaststres de la guerra ska förstöra din dag.
Pierpaolo älskade sin bror och har skrivit om hans liv och död i flera dikter. Han kallade honom ”den unge falken”. De bådas relation är ett viktigt element i Pasolinis hela verk. Här är ”Morte di un fanciullo” i det friulanska originalet:
Il ninni muartDen döde gossen
Sera imbarlumida, tal fossàl En ljus kväll, i diket stiger vattnet
A cres l’aga, na fèmina plena en havande kvinna
A ciamina pal ciamp. skyndar över fältet.
Jo ti recuardi, Narcis… Jag minns dig, Narcisio…
Guidos band höll till på fäbodarna uppe i lågalperna varifrån de genomförde sabotage och bakhåll mot de tyska ockupanterna. De slogs sida vid sida med slovenska förband, titoister och kommunister. Italienarna var mer brokigt organiserade i flera fraktioner, ”vita” katolska enheter, och ”röda” kommunistiska.
Guido var redan, under täcknamnet ”Ermes” (Hermes), en djärv för att inte säga dödsföraktande sabotör och gerillakrigare. Han hade ideologisk skolning och var en driven organisatör. Hans sista position var som ”kommissarie”, den nästa högsta befattningen i en stor och löst sammanhållen organisation som kallades Division Osoppo.
När tyskarna drivits bort vid årsskiftet 1944-45 utbröt omedelbart de motsättningar som förträngts under kriget. Marskalk Titos slovener hade en dold agenda att införliva Friulien med det nya Jugoslavien. De hårdföra stalinisterna arbetade för ett fritt, rött Friulien. De s k ”garibaldinerna” stred för ett sammanhållet Italien.
Som alltid efter segrar där bytet ska delas ”äter revolutionen sina barn.” Hela zonen förgiftades av skärmytslingar, ståndrättegångar och arkebuseringar. Kringdrivande band skrev sina egna lagar. Överallt fanns vapen. Hetsiga dispyter om vem som var mest patriot kunde avgöras genom skottväxling. I det tilltrasslade nätet infångades till slut den unge falken ”Ermes”.
Jag har i många år försökt få veta mer om Guidos öde, givet hans betydelse i broderns verk. Vi for ända upp i fäbodlandet vid Monte Lauer men fann bara grönskande ängar och porlande forsar. Krigsslutet var fortfarande ett öppet sår, i byarna levde ännu ärrade partisaner som tänkte gå i graven med sina obekväma vittnesmål, och familjer som ville förhindra att gamla fejder blossade upp. Vi återvände tomhänta utan att ens ha funnit massgraven för de sjutton som arkebuserades vid ”Massakern i Torzûs”.
Så ”föll i mina händer” ett tunt häfte, Da Porzûs a Bosco Romagno, utgivet av Forum Democratico och en oförvägen forskare (i organisk kemi!) Paolo Strazzolini, som lyckats dyrka upp de låsta läpparna och rekonstruera Guidalberto Pasolinis öde in i minsta detalj, dag för dag, timme för timme, fram till nådaskottet den 5 februari 1945. Jag ser att det var en måndag.
På söndagen hade kommedanten ”Ermes” i tjänsten kontaktat andra italienska förband i Divisione Osoppo för att förhandla om enighet och samarbete. Han arresterades och underkastades ett kvasi-ideologisk förhör (utskrifter finns!) som kan påminna om Moskva-rättegångarna 1936. Hans välformulerade försvar viftades bort. Guido och hans assistent bands och släpades mot den massgrav vid vilken redan femton av deras kamrater hade arkebuserats. Han slet sig fri och flydde genom snårskogen ner mot byarna, upphanns vid flera tillfällen men undkom mirakulöst med några skottsår. En apotekare förband honom och anvisade ett hus där han kunde vila ut. Men angivare fanns, och in störtade två av förföljarna, ”Tigre” och ”Tulissi” som ryckte upp honom ur sängen. Bakbunden och avsvimmad lastade de Guido på stången till en cykel, fastsurrad vid sadel och styre. Helt öppet drog de sen sitt offer genom byn, ”mot sjukhuset”. Men vägen ledde till la fossa, massgraven där de vältrade ner kroppen och gav honom nådaskottet. Så fälldes falken i flykten, som skalden skriver.
Till traktens solkade heder ska sägas att de sjutton grävdes upp och fick sin begravning under militära hedersbetygelser. Partisanen ”Ermes” fördes till Casarsa och en hjältegrav några steg från familjegraven. I den vilar nu Pier Paolo Pasolini och deras arma moder Susanna. Ingen plats bereddes för den fascistiske fadern.
Bilden: unge Guido Pasolini, partisanmed ryttarpistol
CH Svenstedt Home 