chsvenstedtnews 2020.06.28 Little history: 3

chsvenstedt news 2020.06.21: Brothers

Den lilla historien

Karl Ivan och Karl Hugo Westman sommaren 1945

  Kapitel 2: BRÖDRASKAP

Fem bröder Westman växte upp vid Stångåns strand. Intill Drottningbrons fäste. Den lejongula äventyrsvillan finns där än. Mirakulöst utsparad. Karl Gustaf Karl Erik Karl Hugo Karl Allan Karl Ivan. Jag heter inte Karl Henrik. Långa som gärdsgårdsstörar. Rödgul hårtofs högst upp. Vår landskapsfärg. Bara Karl Hugo liten och ettrig. Han ska skriva insändare.

Fadern postmästare i Linköping. Karl Johan. Fallen efter torparen Bengt Jonsson Stora Kohagen Sventorp. Västergötland dock. Men stamma vi icke alla från Stora Kohagar. Äro vi icke alla torparungar. Här regerar lilla mor Tonny Axelina Josephina. Vildsäd efter godsen vid Vänern. Behandlades också som grevedotter. Faderskap okänt. Tills vidare.

Plötsligt dör Karl Johan. Året är 1895. Fem faderlösa söner med oäkta moder samlades till rådslag. Karl Gustaf ville bli rättshistoriker och statsråd. Karl Erik ville bli postdirektör. Karl Hugo riksbanksdirektör. Karl Ivan bara barnet ville bli ambassadör i Paris. Morfar min Karl Allan deklarerade jag vill bli bonde. Sexton år på det sjuttonde. Det där får du reda ut själv. Sa de andra. Du kan ju alltid bli riksdagsman sen. Så bestämdes.

Mamma Tonny får en liten lägenhet på Strandvägen. I Stockholm. Då kan pojkarna besöka henne. När vi göra våra ärenden i staten. Karl Allan skickades på lantbruksskola i Danmark. Som traditionen ville. Sen fick KG lösa ut honom. Ur det danska bondeförtrycket. När tiden är inne därefter ska alla samlas hemma hos KA. Bestämdes det. Så snart han fått gård. När han kommit in i Kammarn. Annandag jul och annandag påsk. Och så blev det.

Annandag påskmåndag 13 april 1936 hämtas bröderna i kalesch. Vid Lindevad station. Blanksvarta skrittar vagnshästarna till Broby Gård. Kusken snärtar med piskan. Det luktar damm och hästskit. I Skeppsås socken liksom i hela Sveriges land. Karl Gustaf mycket riktigt professor i rättshistoria. Samt utrikesminister. För böndernas parti. Bildat av tre professorer. Jodå. Gifter sig till midsommar. Med dottern till kvinnan han inte fick. Inte heller fick han biskopen. Tor Andrae böndernas kyrkominister. Fädernas kyrka. Unge far min fick viga. På Lida herrgård. Blott komminister.

Karl Ivan till Bern. Förhandlare vid Nationernas Förbund. I Genève. Ungkarl. Brottas med österrikare ungrare polacker. Som vägrar sanktionerna mot Mussolini. Räddar grekerna i Konstantinopel. Undan Atatürks deportationer. Avtal den 24 juli 1923 i Lausanne. Enbart de gamla släkterna. Dock. Hundra år intra muros. Svensk kompromiss.

Karl Erik postdirektör i Värmland Karl Hugo riksbanksdirektör i Linköping. Han ska alltid skoja om allt. Faster Edit bara skrattar. Karl Allan således invald i Andra kammaren. Som bestämt. Snart tar han nog klubban. I Första.

Varje morgon under session telefonerar morfar KA. Rikssamtal 1 period. Från Helgeandsholmen. Hem till Ewa född Ahrén. Tre minuter prick. Man borde bandat samtalen. På dem sköter hon gården. Såsom hennes mor under trettio år. Vår mormorsmor änkefru Amelie Andersson på Arneberga. Mormor Ewa lägger luren i klykan. Går ut på kökstrappen. Ser ut över sparrissängarna. Tomatspaljéerna. Smultronlandet. Sticker fyra fingrar i munnen. Busvisslar nedåt Gatan. Får jag lära mig det tack. Arbetsfolket stövlar fram. Det kallas utställning.

Bönderna regerar landet. Som om bröderna styrde Sverige. Tillsammans. Fyra hattar och en mössa vandrar ut över Broby gärden. Tunga gröna rockar. Loden und Boden. Viker ner mot Svartån. I mitt Instagramminne. Blålila skymning. Fem vajande gestalter. Hund skenar glad. Spoven joddlar vipan skriar över redet. De talar politik. Men spörjer även käre bror om utsäde och isbrännor. Vänligt. Nyfiket faktiskt. När det ska sås. Hur en skörd bedöms. Det vet jag. Man smular ett ax i handflatan. Sonika.

Damerna diskar. Portvinet fram. Barn överallt. Skratt och skrik. Nu minns jag tydligt. Gränslösa fester. Varmhjärtade bullrande. Fanny och Alexander med snäll präst utan mordbrand. De unga mostrarna och deras friare. Spexar och dansar. Grå uniform blå uniform. Där är stridsflygaren.

Men bilden av de fem kan inte jag ha sett. Koncipierades först midsommarafton 1936. En triumferande natt på Lida. Utgår jag från. Bilden återvänder dock. Varje år när Kriget väl kommit. Taggtråd på kullarna. Svarta silhuetter. Som klippt i sotat papper. Luftbevakningstorn. Stålhjälm bajonett grön fältkikare.

Nu var de bara tre. Karl Ivan satt i Madrid hos Franco. Karl Gustav inte längre bjuden. Talet i Göteborg kan man tänka. 1939. Indragningen av Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Åtta gånger. Under Kriget. I brytningstider när strålkastaren obönhörligt belyser dem som agera på scenen bliva deras rätta proportioner uppenbara. Hade Segerstedt skrivit. À propos. Annandagar äro alla vi andra frisinnad borgerlighet. Proengelsk. Nämligen.

Karl Gustav hade hållit i pennan till böndernas avtal med sossarna. Dock. På denna söndag satte jag mig att utarbeta ett utkast till en linje i förhandlingarna med socialdemokraterna. Skriver dagboken. Den 21 maj 1933. Kohandeln gav Folkhemmet. Då allt förändrades. Ytterlig-hetsriktningar skulle annars kunna gynnas av upphetsning mellan partierna. Skrev KG till sitt Bondeförbund. Bönderna och arbetarna skakade hand. Den 27 maj 1933. Var det verkligen en lördag. Jajamän. Olof Olsson begav sig under svårt gruvande tillsammans med mig kl 2 e.m. till statsrådsberedningens rum som löjligt påminner om en förstorad cigarrlåda. Vi mottogos av Per Albin, Wigforss, Möller och Sköld. Skrev han vidare. Så stävjades bondenazismen. Tack för det. Ändå hånades Westman och Bramstorp. Som överlöparna åt vänster. Hade KG också redigerat kungens Borggårdstal. Bondetåget således. Die Geister sind wach es ist ein Lust zu Leben. Fredagen den 6 februari 1914. Två världskrig bort numera. Det förblir en familjehemlighet.

Tredje krigspåsken kommer Karl Ivan hem från Madrid. Transitering via Berlin. Trots allt. Orangemålad Fokker VII. Nej det var under evakueringen. Vitmålat plan med tydlig neutralitetsbeteckning. Riktigt. Stora påsklunchen på Broby.

KI målar sitt ägg. Gubbe med snedlugg och liten mustasch. Jag klänger upp på stolen. Fem år. Han reser sig i sin fulla längd. Klingar med bordskniven i glaset. Allt tystnar. Han hugger huvet av gubben gulan skvätter. Så här gör vi med dom. Säger han lugnt. Min mentor.

 

chsvenstedtnews 2020.06.12 Little history Chapter 1

Vinden går i gräset

”Barnen går i gräset, på gångarna, under parkens träd, över broarna och under långa dagar fram till de två gummornas hus. Barnen går som små åldringar med korta steg och en närsynt bild av världen med det oerhörda fokus i ögonblicket som de senare endast kommer att kunna återuppleva i ruset, i passionen eller i dödens närhet. De är mycket kloka och har samma forskande ögon som katterna. Men de har ingen frihet…”

*

Inledningsraderna här kommer från en tidigt barndomstext ur diktsamlingen O’noma, 1986. Det tog trettio år innan jag kunde få ihop en fri biografisk skrift, Den lilla historien. Titeln hämtades från franskans begrepp la petite histoire, berättelserna om de kvinnor och män som skymtar på bilden bakom de stora män och kvinnor som skrev historia. Där kände jag mig hemma. Som utlovat bifogar jag nu första kapitlet ur boken. Boken har en kompakterad form, vi sa ”telegramstil”. Idag heter det ”twitter”. Hav tålamod, texten kommer att öppna sig.

*

Inte sedan de första åren på Svenska Dagbladets kultursida har jag haft en sån gedigen läsarkontakt som jag nu fått genom de här ”söndagsbreven”. Då var tidningen känd för just detta, en aktiv läsekrets. Jag fick ofta beröm som fri radikal i högerbladet. Då som nu stärkte det mig i arbetet. Men andra SvD-läsare gav sig särskilt gärna på mig av samma skäl. Jag frågade min mentor Bo Grandien hur jag skulle bemöta dessa ändlösa telefonsamtal? Svara artigt, sa han, lägg sen luren på skrivbordet och fortsätt ditt jobb. När du hör att pratet börjar sina, tar du upp luren. Då kommer den gamle mannen -unga män har inte tid att ringa och kvinnor ringer aldrig- att säga ungefär såhär: ”Ja, redaktörn, ursäkta att jag tog i lite. Man blir så upprörd när man har sorg. Ni förstår, min hustru lämnade mig nu i mars…” Du måste förstå, Carl Henrik sa Grandien, de här människorna har ingen att prata med. Du är viktig för dom…  Nu slutade det inte där. Ingen inpasseringskontroll fanns i Marieberg, och jag redigerade Litterära sidan.  Rätt vad det var kunde det stå någon vildögd karl med snö i håret inne på rummet med sina dikter inrullade i tidningspapper. Att få ut dem igen krävde dyrbar arbetstid. Jag återvände till Grandien. Jo, sa han, det finns en enkel grundregel: Låt dom aldrig ta av sig galoscherna!

För den som vill ha hela boken finns ett back-up lager. Maila bara chsvenstedt@gmail.com. Signerat och hemskickat för 200:- kr + 4 frimärken.

*

DEN LILLA HISTORIEN , KAP.1

Fjärrsamtal

Telefonen var av svart bakelit. Den hade ett nummer. Västra Harg 15. Den stod inne på min pappas skrivbord. Pastorsexpeditionen. En försommardag ringde den.

På bakverandan läste jag in realexamen. Min mamma svarade. Hör man bara bråkdelar av ett telefonsamtal försöker man av tonfall och hållning föreställa sig vad som sägs. Fönster och dörrar stod öppna. Det skulle bli sommar.

Tvärs genom huset kunde jag se ryggen på hennes blekblå.bomullsklänning. Själv stod hon alltid rak. Nu böjde hon nacken in mot luren. Som för att höra bättre. Ett öga på mig.

Nu är det så att jag är synsk. Jag har alltid haft extrasensorisk kontakt med min mor. Från första stund. Hon behövde inget säga. Jag förstod genast.Det här samtalet skulle förändra mitt liv.

Det var vår ärkefarbror i Paris som hade ringt.  Sveriges ambassadör Karl Ivan Westman. Ogift och barnlös. Han hade känt åldern närma sig. Någon i släkten borde få del av hans vidsträckta erfarenheter. Någon i generationen efter hans egen. Där fann han en bonde en stridsflygare och en porträttfotograf. Men i nästa släktled hörde han vad han sökte. Någon talade franska. Det var jag ensam om. Skicka honom till mig sa grandonkeln. Sätt honom på tåget. Det kommer pengar för biljetten. II Klass liggplats. Man kan vara generös fast man är sparsam. Det beror på uppfostran.

Föräldrarna tvekade inte. De satte mig på tåget vid Mjölby Järnvägsstation. Från perrongen såg man till vänster Samrealskolan. Farmors hus upp till höger. där sov vi annars. Hon var hemsömmerska. Samt stärkte prästkragar. Rakt över spåren tornade de väldiga kvarnarna upp sig. Min benige klasskamrat Scelettum Romanum kastade en snöboll över högsta silon. Det handlar om förhållandet mellan överarm och underarm sa han.Precis som vid armbrytning.

Nu surrar bina i lönnen. Jag har konstläderväska. Jag är femton år. I Linköping hade jag varit. Nu kom Nordexpressen. Långsamt ska den slingra sig genom det urblåsta Europa. Nödbroar. Umleitung. Amerikanska soldater. Man känner igen dem på hjälmarna. De amerikanska skyddar de tyska hotar. Redan älskade jag Elbe. Snart skulle Rhen komma. De svarta pråmarnas kontinent. Prästerna vandrade från Vadstena och Skänninge till Paris. Första gången 1317. Far min tog tåget till Sorbonne 1927. Här kommer jag 1952. Äntligen europé. Skräcken kilade nerför ryggraden.

Sätt det på min gravsten tänkte jag. Rädd men beredd.

***

 

 

chsvenstedtnews national day 2020

Oriole  Sommargylling

”En oändligt sorgsen sommarnatt i Sörmland för hundra år sen öppnade jag de franska fönstren ut mot det förfallna husets förvuxna trädgård med alla de blommande äppelträden. Då kom en fågelsång ur det vita mörkret. Den liknade ingenting jag hört förut. Tonerna så djupa som om de stigit ur en annan värld, en annan tid, ett annat liv. Men, nej. Det är här och nu som också den fågeln sjunger. Den har ett namn.”

*

Det här är ouvertyren till minnesboken jag gav ut för några år sen, Den lilla historien. Från Skänningeslätten till Champs-Elysées. Åren 1937-67. Jag skrev den ”i telegramstil” som vi sa på den tiden. Kompakterat. En stil man tillgriper för att dölja minnesluckor och tillkortakommanden. Idag säger vi twitter. Boken fick ett fint mottagande men sålde inte onödigt mycket. Nu har jag fått ett infallet att publicera historierna på nätet. I urval. Här på nyhetsbrevet och samtidigt i bloggen chsvenstedtsite.wordpress.com Dock inte på Facebook.

Fri sommarläsning alltså, medan vi fördriver coronan. Kommentera gärna förslaget. Efter tre månader i karantän är självförtroendet vacklande. En författare diar omvärlden. Får hen inte det blir man en seglare utan hav.

*

Efter min förra text om att lura till sig ett covid-19test genom att låtsas ha malaria, gjorde jag ett förnyat försök, fast nu helt ärligt. Samtalet blev en katastrof. Sköterskan i luren hade ingen annan ambition än att hindra mig från att träffa en doktor. Hon var beväpnad med något slags lista förhörspunkter om läget och symtomen som hon prickade av. Jag åkte dit på nästan varje fråga. Endera hade snuvan varit för långvarig, eller hostan för kort. Jag fick en flash-back till militärtjänsten där allt gick ut på att varje soldat är en simulant. (Ironin: den gången hade jag lunginflammation.) Till slut gick hon och talade med en doktor i bakgrunden. Jag, den sökande, fick aldrig göra det och fick heller inte någon en tid för ett doktorsamtal per telefon, än mindre ett besök. Det hör till historien att jag räknas som Riskgrupp-1 och alltså står längst framme vid ättestupan. Vårdcentralen ligger 3 km från min karantän. Jag körde dit för att kolla deras köer. En ensam gumma satt i väntrummet och förmodligen två-tre till längre in hos doktorn, distriktssköterskan och provtagningen. Rent ryskt, som vi säger här på bygden.  Alltså ingen slump att jag hänvisade till Ilf och Petrov. Och den heliga vårdens gloria åkte på sned.

*

För den som vill ha hela boken finns ett back-up lager. Maila bara chsvenstedt@gmail.com. Signerat och hemskickat för 200:- kr + 4 frimärken.

 

CHSVENSTEDTNEWS rättelse

Jag har inte malaria. Texten i nyhetsbrevet igår blev uppenbart för spralllig och har lett till missförstånd. Tanken var att i Ilf och Petrovs anda häckla ett flagrant missförhållande i samhället. Nämligen att vi i de högsta riskgrupperna för covid-19 inte kan få testa oss på ett enkelt och säkert sätt – “om vi ock vandra i dödsskuggans dal” (Psaltaren 23:4). För att åtminstone vinna en visshet, som sen må vara bräcklig. Men nu har vi suttit tio veckor i strängaste karantän och det går på nerverna. Inget att skämta om kanske. Om jag burit en osynlig smitta vet jag alltså inte. Men malaria är sällsynt här på bygden, så där har jag klarat mig.

Och förlåt käre läsare om jag vilseledde dig.

Carl Henrik

Texten ligger kvar som dokument på den nya bloggen chsvenstedtsite.wordpress.com

*) Ilya Ilf and Evgeny or Yevgeni Petrov were two Soviet prose authors of the 1920s and 1930s. They did much of their satirical writing together, and are almost always referred to as “Ilf and Petrov”. They were natives of Odessa.