Hic est locus

CHSVENSTEDTNEWS 2023.12.19

En bild som visar utomhus, landskap, träd, vatten

Automatiskt genererad beskrivning

Hic est locus

Den åldrade mästaren Leonardo hade under sina sista år tagit tjänst hos den franske renässanskungen Frans I, sannolikt för att rita krigsmaskiner. När han blev svårt sjuk och sängliggande på furstens Château du Clos vid Amboise greps han av en stark hemlängtan till floden Addas lombardiska stränder. Det förskräckta hovet gjorde allt för att lätta på sorgen. En afton år 1519 drog de fram sängen till det lilla tornfönstret för att mästaren skulle kunna se ut mot floden Loires praktfulla flöde. Den gamle suckade och utbrast ”Ma non è l’Adda”- men det är ändå inte Adda. Och dog.

Denna sorgesamma anekdot om hemlängtan kan mycket väl vara sann. Jag har besökt tornrummet där det också finns en underbar skiss av utsikten mot floden. Ingen kunde bekräfta att motivet verkligen är Loire. Det kunde lika väl vara en minnesbild av Addas stränder; se bilden – här är platsen.

Jag skriver egentligen för att i all ödmjukhet solidarisera mig med den otröstlige gamlingen. Äkta hemlängtan kan nämligen inte botas, vanligen inte ens om man bogseras tillbaka till platsen du lämnat. Minnesbilden har så många andra komponenter att själva nu-intrycket förblir en yta. Det fattas verkligt djup, ljuden från det som kanske var en gård i full verksamhet – då. Djurens lukter har försvunnit, landskapet har stukats till av utvecklingen, det är ett väldigt hallå från luftrummet. För att inte tala om att den unga kroppen inte längre är närvarande med sina vidgade näsborrar, spetsade öron och skärpta blick. 

Nej, förlikning är ordet. Närmast du kommer den dåfödda upplevelsen är att försona dig med ditt gamla själv och tinta bilden med några färgtoner här och lite fågelkvitter där och lägga din åldrade hand över partnerns rynkiga näve.

Min nya adress, efter 36 år på Hemberget, är Stagneliusvägen i Stockholm.

God Fortsättning på julen, nästa år kanske vi ses på Kafé Russin!                                                                                                                                            Foto Privat

CHSVENSTEDTNEWS 2023.12.1

  Färdigmjölkat

Inkorgen

carl henrik Svenstedt <chsvenstedt@gmail.com>11:58 (för 3 minuter sedan)
chsvenstedtnew 2023.12.11

Sanna Samuelssons debutroman ”Mjölkat” är nog det ilsknaste jag läst på länge, och då har jag ändå just lämnat Houllebecq. Bokens alter ego, Ellen, återvänder en sommar till den gård där hon växte upp, och hon blir ursinning på nästan allting. Ingen försoning i sikte. Det som är dåligt ska avslöjas och vädras ut.

Man ska inte missförstå henne: vreden är existentiell, en åskledare ner mot det materiella som får ta smällen. Håller det för en hel berättelse? Tveksamt. Men det är ett kraftfullt bränsle, och det blir en kraftfull bok. Kanske det bästa jag läst på länge. Här framträder faktiskt en författare som redan i starten lovar att Kerstin Ekman kommer att få följare.

Miljön, fälten, lagårn, interiörerna, utsätts för hennes skoningslösa granskning. Och hon är en rättskipare som inte viker en tum från det mest skitiga, äckliga och skamliga. Hon råder redan över ett förkrossande språk. Vilket också gäller minnesbilderna av den ivrigt trevande förbindelsen med grannpojken. Just där träder berättelsens andra bärande bjälke fram, kvinnoperspektivet.

Här avgjordes liv och död… Det var ingen adress. Det var suspekt, jag förstod det. Att man inte ens visste vad ens föräldrar gjorde på jobbet. Att man i någon mån deltog i arbetet, skrapade koskit, plockade potatis, visste namnen på korna. Vi var dinosaurier.

Bokens politiska sens moral är att de redan då utrotningshotade småböndernas liv är ett skenliv. Storbonden har en chans. Det industriella jordbruket likaså. Resten blir i vilket fall teknik. Är teknik.

Ellen handmjölkar, avskyvärt men kärleksfullt. Korna är hennes väninnor, de delar liv. Skildringen är på liv och död. En mer skoningslös författare än Sanna Samuelsson kan inte siktas i samtidslitteraturen.

”Ellen har mjölkat” är en dubbelsats. Mjölkat är ett verb. Men på hennes dialekt är ”Mjölkat” också ett substantiv. ”Ellen tar hand om mjölkandet”.

Det är häpnadsväckande att ingen skrivare förut tagit hand om bondelivet så rått och konkret – och så fullständigt. Jag vet vad jag talar om eftersom jag också vuxit upp i den världen, även om mina föräldrar inte drev gården, som var kyrkans.  Detta var under kriget när bonden skulle bära landet. 

Känns lustigt att jag under hela mitt litterära liv aldrig fått läsa en svensk skildring där jag känner igen varje vind som går över fälten, varje färg under himlen, varje lukt och varje yta under handen. De böckerna finns, lika råa och skoninglösa, i italienska och franska berättelser från fattigalperna eller låglanden i söder.

Men där finns också en avgörande dimension som saknas hos Sanna Samuelsson. Den konstruktiva solidariteten. Alltså en försoning som inte är sorgset medlidande, men en riktning. Som flyttar skuldbördan. Det kan jag inte se i ”Mjölkat”, och det är förstås ett helt okej val, berättartekniskt sett. Men det ger historien ett kortare liv.

carl henrik svenstedt
writer, filmmaker
bergsgatan 1
se-11223 stockholm
https://chsvenstedtsite.wordpress.com

Stövare Foxhound

Stövare (Swedish Foxhound)

Jag hade just skakat av mig snöstormen över Kungsholmen och klivit in i värmen på Café Hajp när en kraftfull och mycket stilig hund reste sig, sträckte ut högbenen och började gå fram mot mig, avvaktande. En stövare, Sveriges mest sällsynta jaktkamrat.

Husse ville kalla henne tillbaka men jag vinkade nej. Hunden nosade på min framsträckta hand och slickade den kamratligt. Så var det klart.

Han hade också kommit fram med handen. Hamilton, sa han vänligt. Småland, svarade jag. Vi log inkännande. Nu var vi bekanta. Han var en ung man med friluftsansikte och smarta utomhuskläder. Jag slog mig ner med mina nya vänner.

Du kan det där? undrade han. Nja, sa jag. Men vi växte upp med stövare nere på skogen. För länge sen. Under kriget. Det var ju ingen som jagade med tax då. Men jag lärde mig aldrig skilja på Smålandsstövare och Hamilton.

Rätt enkelt egentligen, sa han. Lär dig känna igen huvudformen bara. Så du jagade?

Nä, så gammal är jag inte. Vi sprang dit när vi hörde det där nerviga skallen från hundarna och såg att jägarna började samlas. Chansen var att få klappa drev och kanske få med sig en harskank hem till morsan.

Stövarna användes till harjakt över åkrarna. Men jag minns bäst vinter och rådjur. Sen blev hetsjakt förbjudet eftersom det skadade djuren som kunde skära sig blodiga på skaren.

Det var så taxen kom in med sitt makliga tempo. Bytet bara gick undan några hundra meter och inväntade det lustiga lilla kräket som kom ångande i snön. Jägarna insåg snart taxens intelligens och fick därtill lättare skott.

Synen av stövaren hade väckt en blixtklar bild ur mitt minnes innersta fickor. Jägarna som överlägger och dricker sitt termoskaffe. Den lukten glömmer man inte heller. Spanaren som återvänder med sin hund, pekar och förklarar. De har fått upp ett spår.

Nu går det undan. I nästa ögonblick störtar alla fyra stövarna, Hamilton och Smålänningar, iväg åt samma håll. Jägarna börjar pulsa iväg i en båglinje.

Himlen är ändlöst hög, isblå. Snön är jungfruligt vit. Skallet från stövarna ekar mellan skogshöjderna ut över isarna. Vi kan terrängen lika bra som gubbarna och kan nästan exakt avgöra var jakten går. Genom skallets klang kan jägarna dessutom skatta avståndet mellan hund och byte.

Allt klingar som hög musik för pojkörat. Den ljuder lika fint den här vinterdagen, sjuttifem år senare.

                                                                    Bild Svenska Kennelklubben

chsvenstedtnews 2023.11.07

Saint Patrick’s Brigade

Mitt under den kampglada Arbetarfilmfestivalen i Malmö ställde sig en äkta brittisk protestsångare upp -jo de finns fortfarande- med sin dam och sjöng ”Balladen om St Patrick’s Brigade”. Härligt, där fanns en ficka i världshistorien jag inte kände till! Så här var det.

Under det blodiga mexikansk-amerikanska frihetskriget 1846-48, som hade startat med Förenta Staternas annektering av Texas, började irländska soldater desertera från US Army och ansluta sig till den mexikanska sidan. Till slut kom så många att de bildade en egen enhet, St Patrick’s Brigade, slutligen hela 1.846 man, ledda av den myt- och sångomspunne ”ständige majoren” John Riley. När Seán Pádraig till slut tillfångatogs brände amerikanarna in ett stort ”D” på hans kind. Deserter.

Irländarnas heroiska insatse hjälpte inte mycket. Den stolta mexikanska armén krossades av US Army som leddes av en likaledes förkrossande,samling historiska yankee-generaler:  Ulysses S. Grant, Stonewall JacksonGeorge E. MeadeRobert E. LeeJames Longstreet samt Jefferson Davis!

Mexiko förlorade halva sitt territorium vid fredsslutet 1848. Men sångerna finns kvar, på båda sidor med omvända förtecken. Ni som missade balladen i Malmö kan spela upp en version på Street Dogs album State of Grace, nämligen San Patricios; det var namnet på rebellerna i mexikanska kriget. Så här börjar den:


Was eighteen  hundred and forty six when we abandoned company K
We left the Yankee infantry, say goodbye to the USA
 A country whose grand promise, we never got to know
 To fight with 
Santa Anna, for the freedom of Mexico

chsvenstedtnews

CNEMA I NORRKÖPING PANORA I MALMÖ

Nästa träffpunkt: PASOLINI I i MALMÖ

ARBETARFILMFESTIVALEN // NORDIC LABOUR FILM FESTIVAL

Arbetarfilmfestivalen // Nordic Labour Film Festival MALMÖ

PROGRAM 2023 NOVEMBER 3 – 5

Here comes this year’s festival program and we are very happy to share stories about how people come together at their jobs, on the streets and in their houses. Let’s celebrate their commitment together leading to community building and gains for all of us.

Festival Center and Meeting Point Bio Panora

———————-

Saturday Nov 4, 12 AM Film: Carl Henrik Svenstedt Maja Borg

PARTITA FÖR PASOLINI

Som mentor för filmare och författare har ingen betytt mer än Pier Paolo Pasolini (1922-1975). Hans filmiska uttryck lärde oss att förena social kamp med existentiell poesi, hur vardagen lyfts in i konsten. Filmvisningen börjar med en kort poesiläsning.

Tid/plats: Lördag 4 november kl 12.00-13.00 i Panora biosalong 2

Filminfo: Essäfilm | Språk: svenska & italienska | Undertexter: svenska (italienska delarna)

PARTITA PER PASOLINI

As a mentor to filmmakers and writers, no one has meant more than Pier Paolo Pasolini (1922-1975). His cinematic expression taught us to unite social struggle with existential poetry, how everyday life is lifted into art. The screening starts with a short poetry reading.

Välkomna, Welcome, Benvenuti

——————————–

Och hur gick det då på Cnema i Norrköping i onsdags 1 nov?

Jag vågar påstå: Strålande!

Läcker liten biolokal med perfekt teknik, bild och ljud, personal på tårna.

Fin publik, närvarande och medkännande.

Boa Pettersson öppnade med ett stycke av Pasolinis samtida Ciacinto Celsi på sin magiska jättebasklarinett.

Philip Zandén och Maja Salomaa gjorde en perfekt dialogläsning av Pasolinis långa biografiska dikt Jag, askans sångare.

Filmen Partita per Pasolini flöt fram utan trubbel (aldrig självklart).

Ett stilla samtal därefter.

Kanske den finaste visningen hittilla. Och nu väntar Panora i Malmö.

Välkomna! Carl Henrik, Maja, Errol & Talat

CHSVENSTEDTNEWS 2023.10.29

CHSVENSTEDTNEWS 2023.10.29

Redan snö?

Inte så mycket men nog för att pudersockra den grågröna oktobermarken. Löftesrikt. Tung månad annars, krig överallt. För att trösta mig går jag på bio. En bra western av Scorsese kanske? Killers of the Flower Moon. Måne-månaden i den amerikanska bondepraktikan är den tid då människan kommer till insikt och kanske förändring.

Den den enda insikt jag kommer till under ett treochenhalvtimmas långsamt malande vidfilm är att Scorseses tid är ute, att han inte har kommit till insikt om det, och att ingen sagt åt honom.

Skillnaden mellan film och teater är ju den att på teatern kan vilken som helst skepnad äntra scenen och säga att den är en hund. Alla i salongen accepterar detta utan att tveka. Redan från första barnteatern.

På film måste figuren först övertyga publiken om att den är en hund, genom att uppträda som en verklig hund.

För den här filmen har regissören pekat på Leonardo di Caprio och sagt att du är en bonnlurk i Gamla Västern som måste mörda din indianska hustru för att komma åt den oljekälla hon ärvt. Det tror inte jag på. Sen pekar han på en ståtlig vit skådespelerska och säger åt henne att du är en blid indianska som kan göra allt för din lurk till man. Inte heller det övertygar.

Personinstruktionen är usel. Men di Caprio är verkligen en träbock. Han kommer ändå att få en Oscar eftersom han håller på så länge med ett enda uttryck.

Scorsese förlyfter sig genom att proppa filmen full med jättelika utmaningar som han inte klarar av. Den svåraste är indianfrågan. Därefter kommer kapitalist- och roffarfrågan. Sen släkt- och klanfrågan som ska lösas precis som i hans maffiafilmer. Relationsfrågorna behandlas med hollywoods gottköpspsykologi.

Ändå är det knepigaste att alla intrigtrådarna snor in sig i varandra så att man till slut inte vet vem som skjuter skallen av vem. Spännande är det inte heller. Varför den ene eller den andre hamnar i fängelse förstår man inte eftrersom alla vita är lika goda kålsupare. Tillochmed den beskedlige di Caprio dödar någon till slut, oklart vem eller varför. Dock inte frun.

Det här har ni inte fått läsa i tidningarnas recensionsspalter. Kritikerna vågar inte ge sig på en så stor och inflytelserik filmregissör. Annat var det förr. John Huston berättade att han knallat in till stormogulen Henry Cohn på Columbia och klagat över att hans film klippts sönder. Iguanans natt. Du kan inte göra så Harry, hade han sagt. Den här filmen har ett budskap. Oh, sa Cohn och tuggade på cigarren. You have a message? Why don’t you try Western Union.

chsvenstedtnews 23.10.22

CHSVENSTEDTNEWS 2023.10.22: Omtag

En bild som visar gräs, utomhus, person, vatten

Automatiskt genererad beskrivning

 Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft,
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga allt rätt,
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav, må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Esaias Tegnér 1810

I onda tider är det gott att kunna återvända till de gamla fäderna för att inse att tankar redan tänkts, och lyfts, till en bro mellan tidevarven. Den gången var Napoleon det allt överskuggande Onda. När biskopen skrev sin dikt stod kejsaren på höjden av sina erövringars makt. Diktaren insåg att från den punkten kan allt bara gå nedåt. Leth är den underjordiska glömskans mörka flod.

Det här ljuset

CHSVENSTEDTNEWS 2023.10.15

Det här ljuset

Det här ljuset kommer från mitt Europa och gör mig alltid lite knäsvag. Det föreställer ingenting, förutom den mesta verkligheten. Grågrönt och platt. Men det var vårt Europa, den första fria filmargruppens vid SVT. Vi filmade aldrig på Costa Blanca eller Via Veneto. Vi drog till arbetet och vardagen. Produktionslivet, de små hemverkstäderna och de väldiga fabrikshallarna. Vårt ljus var det flacka silverdiset över de trista slätterna i Lombardiet eller Pas-de-Calais, alltid med en stickig lukt av kolrök och råolja. Kol & Stål Unionen hade gjort sitt och skulle uppgå i den Enade Unionen. Det fanns ett uppddrag, från televisionen. II filmprojektet Europa Express ingick Calle Slättne, Stefania Lopez och jag med de inbäddade TV-filmarna Cecilia Zadig och Gunila Ambjörnson. På annat håll, i Berlin, fanns Lennart Malmer och Axel Lohmann med projektet Kommune 2. Vi var kompakta team, på två. Bild & Ljud. De första med våra lätta tysta filmkameror och de lätthanterliga krisstallstyrda bandspelarna. Diskretion var också vår ”hederssak”, för att låna ett uttryck från annat håll. Vardagskläder och språkkunskap var våra dörröppnare, vi smälte in i fabrikshallarna och skrämde varken väktare, verkmästare eller direktörer. De stora ärkebyråkratiska facken hade brutits upp till små kontaktbara direktstyrda linjeaktionsgrupper som vi redan hade talat med. Vi släpptes in på slutna ministerförhandlingar likaväl som på glödheta strejkmöten, också in till verkligt ondsinta folkförtryckare. Sant: det var en helt annan mediatid, nästan alla tyckte det skulle bli kul att ”komma i TV”, nästan alla dörrar gled upp. Och nästan alla höll först ett linjetal innan de blev personliga. Sen delade vi bröd och vin. Ingen har ännu skrivit vår historia. Trots att tiotusentals enastående dokumentärmeter från det enade Europas födelseår trycker i filmarkiven. Var vi partiska? Det är frågan. Joris Ivens hade sagt att en medveten filmare alltid dras in i historiens väldiga rättegång. Där måste du måste välja om du vill vara åklagare eller försvarare. Endast kraften i dina argument kan övertyga åskådare och jury. Det var när dörrarna öppnades från dessa slutna rum som vi steg ut, bländade av det vita ljuset. 

Vad har livet för värde?

CHSVENSTEDTNEWS 2023.10.08

  Vilket värde har livet för Gammal?

Jag läser årets, nej – årens, viktigaste bok, Carl-Göran Ekerwalds ”Fördelen med att bli gammal”. I den talar författaren, under pseudonymen Gammal, i korta betraktelser över just det ämnet. Eftersom Gammal i skrivande stund är 99 år vet han vad han talar om. I min läsande stund 2023 ska han fylla 100. Obruten som en gammal ek i en glesnande skog där alltför många jämnåriga redan fallit. Jag ringer ut till Lagga och undrar om jag kan få låna en betraktelse till veckans brev? Titel som ovan.

-Ja, jag är hedrad!

Här är den.

”Gammal har tagit för vana att då och då, natt eller dag, stanna upp i sitt

medvetande och fråga sig: ’Hur värderar du detta ögonblick av ditt liv?’

Och vad är svaret: ’Underbart lycklig!’

Alltid detsamma.

Hur kunde det vara annorlunda? Den inom Gammal som svarar lever ju!

Annars fanns det inget svar.

Detta faktum att svaret ännu är vid liv – skulle inte det vara underbart lyckligt?

Det handlar om ett givet ögonblick. Ingen sammanfattning. Ingen summering. Endast för denna givna sekund eller minisekund. Allt är perfekt och kunde inte bli bättre.

Gammal har fått förmågan att betrakta ögonblicket som ett isoleerat fenomen, fritt från all historia, fritt från beroende av människor. Han kan värdera ögonblicket rent. Utan vokabulär. Behövs ingas ord.

Det som gör det möjligt är att Gammal känner sig vara framme. Det finns ingen framtid, ingen plats för planer, önskningar, ånger, avund. Ingen plats för något hopp. Vad har Gammal att hoppas på? Att Gammal vid kremeringen inte är skendöd.

Gammal har hört berättas, att en gång vaknade kroppen och fann att på natten så hade tungan och munnen dött. Kroppens övriga ledamöter frågade sig: ’Vem kan nu ta hand om begravningen?’

Svaret kom: ’Om munnen inte kan, låt anus sköta det!’…”

                                                                                                                      (Foto SVT)

chsvenstedtnews 2023.10.01

CULTURE GHOST BUSTERS of ’23
Veckans nyhetsbrev skickas från Bokmassan i Göteborg med bilden av en rad kulturpolitiska frontkämpar som ska leda kampen mot institutionernas nedmontering i regioner och kommuner av klassiska bastioner som kulturnämnder, kulturchefer och folkbildningsorganisationer. Tanken är att bilden ska säga mer än tusen ord. Huka er, Kommun-Sofior och Åkessöner!

(Foto Bokmässan)