Se dig om i vrede
Jag kan min Mussolini. Jag har läst skrifterna, som ”handboken” The Perfect Fascist. Jag har varit gift med Italien i sjutton år och rest kors och tvärs genom landet. Hela vägen upp till Ledarens dystra födelsestad Predappio. Fascisterna har sparat ut kulhålen i stadshusmuren för att påminna byborna om att också motståndaren är beväpnad. Partisanerna.
Men framför allt har jag vuxit upp under fascismens epok. För mig blir det konkret historia, från socknens kommunalfullmäktige till nationens riksdagsdebatter. Jag läser tecknen. 2023 är ett mörkt år.
Man ser det först i mitt arbetsfält, språket. Det börjar som en allt större tolerans i det politiska samtalet, från insinuanta till hotfulla ordval. Eller ett inställsamt missnöjessnack riktat just till det sociala gnällbältet. Ultrahögern blåser till kamp, misstänkliggör och kör över demokratins uttryck. Vilket är dess elementära form.
Därtill den uppblåsta mittbenade attityden med de vita skjortorna uppknäppta över lilla magen. Frontarna har tagit sig fram till maktens köttgrytor och nu glipar det i sömmarna.
Och det fungerar, partiet växer. Musses credo gäller: Inget jobb är för litet, ingen funktion för betydelselös. Ta er in i de lokala mekanismerna, acceptera varje uppdrag, om det så gäller nya cykelställ till kommunalhuset eller kassaförvaltare till fotbollslaget. Se det inte som en hylla, säger handboken. Det är ett trappsteg.
Illavarslande nog tar de liberala partierna inte utmaningarna på allvar. Inte ens när siffrorna halkar under riksdagsspärren. Det svarta blocket, Tidöpartierna, härjar fritt. Vi vet ju hur det kan gå, såväl sverigedemokraterna som jag. De två partier som för hundra år sen släppte fram il Duce till makten i Europas första fascistiska land var – liberalerna och den kristna högern. L och KD. Mene mene tekel.
Den som vill försvara demokratin och det öppna samhället måste lära sig motdragen. Agera där man står (det är också självförsvar). Ingen tendens är försumbar. Ingen tystnad är ursäktlig när rasismens och reaktionens glosor flyger genom luften. I samtalen, debatterna och spalterna.
Långsamt kanske ändå motrörelsen rullar igång. Till och med Dagens Nyheter börjar kvickna till. Läs Elsa Kugelberg 27/12. Själv har jag valt att gå med i Civil Rights Defenders’ sansat konkreta och tuffa program till demokratins försvar, https//crd.org. 2024 får inte bli ett nytt 2023, det förlorade året.
*Titeln syftar på John Osbornes pjäs Look back in anger.
CH Svenstedt Home 