CHSVENSTEDTNEWS 2024.04.21

Hur stort var avståndet mellan Öst och Väst i Brest-Litovsk den heta sommaren 1993?

Rätt svar är 89 millimeter.

Filmbilden visar en banvall i starkt solljus. Två grupper vitryska järnvägsarbetare dåsar i gräset, spelar kort, dricker te ur termos och röker sina papyrosser. Allt är stilla och lite sömnigt.

Då hörs plötsligt ett tåg blåsa i fjärran. Jobbarna far upp, hugger sina redskap och grupperar sig militäriskt på båda sidor av rälsen. Det sjunger i skenorna.

Så bromsar ett gigantiskt svart lok gnisslande in i bild, pustande och stånkande. Lokföraren klättrar ner och hälsar förmännen. Resenärer hänger ut från kupéfönstren

medan tågsättet kopplas loss från loket.

På kommando kastar sig arbetarna över maskinen, kryper in under skrovet, slamrande och bankande med grova sovjetiska fälgkors. Det hela går med rasande fart. Efter bara några minuter backar de tillbaka och ställer åter upp vid rälsen.

Ett slags enorm lyftkran kommer så åkande mot loket, måttar med svängarmen. Kranskötarna  slår stålvajrar runt maskinens buk, gormar och svär. Plötsligt lyfter kranen helt sonika loket någon meter upp i luften, befriat från sin boggi. Som nu rullas bort och ersätts med en ny hjuluppsättning som körts fram på rälsen. Plötsligt råder stor tystnad.

  Arbetarna hugger tag i jätteloket som Gullivers pysslingar och måttar in den nya boggin under bjässens svarta buk, varsamt varsamt som vid en förlossning. Så kryper de inunder igen, skruvar och muttrar. På ett givet kommando backar alla ut, mössorna flyger i luften, hurraropen skallar. Operationen har lyckats! Passagerarna applåderar arbetarklassen.

  Styrkan marscherar tilbaka till vallen. Loket stånkar igång. Visslan tjuter triumferande. Passagerarna vinkar farväl till kameran. Tåget ångar iväg mot Moskva med ryssar och västturister.

  Vad är det vi bevittnat? Jo, tsaren i Kreml beordrade på sin tid att den ryska spårvidden skulle ökas från europeiska 1435 mm till sovjetiska 1524 mm. Detta för att hindra den tyske Kaisern att massivt anfalla Ryssland med militärtåg. Varje tågsätt till och från Moskva måste nu alltså byta till nya boggies. Skillnaden i spårvidd blir då exakt 89 millimeter.

Detta skildras i en makalös film av polske regissören Marcel Lozinski.  Jag såg den på någon gudsförgäten tysk festival 1993. Den skulle senare få nomineringar till både Oscar och det dåtida Europeiska filmpriset.

Hela filmlängden är 12 minuter. Det betyder att själva operationen vi bevittnar kan ha tagit högst 10 minuter, titlar och sluttexter borträknade.

Lozinskis ”89 millimeter från Europa” är ett av skälen att jag skulle välja bort spelfilmen till förmån för dokumentären.

AI GRATULERAR

Carl Henrik Svenstedt

7 m  · 

Delat med Offentligt

AI GRATULERAR!

På födelsedagen tog mor ett foto av far i sängen med paket, kaffebricka och levande ljus.

Den tekniske sonen ville sprida bilden vidare, och skickade ner fotot till Ai. (Vi håller roboten i källaren och förvägrar den personligt pronomen med mänsklig anknytning. Vi säger helt enkelt “Den”.)En film om “Den” gjordes som bekant redan 1986 av Andy Muschietti efter Stephen Kings historia och heter mycket riktigt “It”.

Såhär svarade Ai om fotografiet av Senioren i sängen:

“Bland koppar och gåvor,

tidens vittne han är,

med visdomens spår i ögonens klarhet.

Ett liv av minnen, av kärlek så sär;

en själskraft som strålar i tyst värdighet.”

Herreminje!

Och vem har programmerat Den med poesi

av konditor Ofvandahl?

AI GRATULERAR!

Carl Henrik Svenstedt

7 m  · 

Delat med Offentligt

AI GRATULERAR!

På födelsedagen tog mor ett foto av far i sängen med paket, kaffebricka och levande ljus.

Den tekniske sonen ville sprida bilden vidare, och skickade ner fotot till Ai. (Vi håller roboten i källaren och förvägrar den personligt pronomen med mänsklig anknytning. Vi säger helt enkelt “Den”.)En film om “Den” gjordes som bekant redan 1986 av Andy Muschietti efter Stephen Kings historia och heter mycket riktigt “It”.

Såhär svarade Ai om fotografiet av Senioren i sängen:

“Bland koppar och gåvor,

tidens vittne han är,

med visdomens spår i ögonens klarhet.

Ett liv av minnen, av kärlek så sär;

en själskraft som strålar i tyst värdighet.”

Herreminje!

Och vem har programmerat Den med poesi

av konditor Ofvandahl?

AI gratulerar!

Carl Henrik Svenstedt@gmail.com 

På födelsedagen tog mor ett foto av far i sängen med paket, kaffebricka och levande ljus.

Den tekniske sonen ville sprida bilden vidare, och skickade ner fotot till Ai. (Vi håller roboten i källaren och förvägrar den personligt pronomen med mänsklig anknytning. Vi säger helt enkelt “Den”.)En film om “Den” gjordes som bekant redan 1986 av Andy Muschietti efter Stephen Kings historia och heter mycket riktigt “It”.

Såhär svarade Ai om fotografiet av Senioren i sängen:

“Bland koppar och gåvor,

tidens vittne han är,

med visdomens spår i ögonens klarhet.

Ett liv av minnen, av kärlek så sär;

en själskraft som strålar i tyst värdighet.”

Herreminje!

Och vem har programmerat Den med poesi

av konditor Ofvandahl?

Vårbrytning, sidbrytning

CHSVENSTEDTNEWS 2024.03.30

carl henrik Svenstedt <chsvenstedt@gmail.com>	11:41 (för 2 minuter sedan)

CHSVENSTEDTNEWS 2024.03.30

  Vårbrytning, sidbrytning

Varje min födelsedag vill jag öppna en ny bok. Vilket lyckligt sammanfaller med vårbrytningen. Då påminns jag om det gamla tjyvknepet att läsa första och sista satsen i en nybruten volym för att få en känning av vad den vill säga. Som när pianisten slår ner första ansatsen i klaviaturet och avlyssnar klangen.

Just i år är första satsen i min bok en hel sida lång. I den klassiska öppningen av det litterära italienska nationalmonumentet ”De trolovade” av Alessandro Manzoni (från 1827) följer texten floden Addas vindlingar från alpernas källsprång och ner över de lombardiska slätterna. Jag började en gång läsa den på italienska med avbröt när språket blev övermäktigt.

Nu väljer jag Harry Lundins svenska översättning i Niloes välsignade klassikerbibliotek. Här upptar ”flodöppningen” hela två sidor. Men uppenbart har också Lundin övermannats av texten eftersom han punkterar den på hela fem ställen. Det fina är då att jag kan bjuda på den första melodiösa, närmast operamässiga ansatsen, fram till den första punkt som hejdar floden i sitt lopp – bara för vidare läsning på egen hand.

Den arm av Comosjön, som mellan två obrutna bergskedjor slingrar sig mot söder i vikar och bukter allt eftersom bergen skjuter fram eller drar sig tillbaka, kläms ganska plötsligt ihop mellan en klippudde på höger hand och en bred strandremsa på vänster hand och får en flods lopp och karaktär medan den bro, som på detta ställe förenar de båda stränderna, tycks ytterligare framhäva denna förvandling, då bron markerar den punkt där sjön upphör och floden Adda  åter tar vid för att återfå sin sjökaraktör litet längre ned på andra sidan udden, där stränderna drar sig undan och låter vattnet på nytt breda ut sig och stillna i nya bukter och vikar (etcetera…)

CHSVENSTEDTNEWS 2024.03.24

CHSVENSTEDTNEWS  2024.03.24

Näradöden
Sanningen att säga har hela mitt liv alltifrån barndomen fram till åttioåren varit en näradödenupplevelse. Det blir så om man föds ”vid randen av en öppen grav” som Becket skriver. Prästungens lott blir en ändlös karavan av svartklädda och beslöjade sörjande som passerar genom pastorsexpeditionen, och en ständigt grävande och skottande klockare som tar ut bredd och djup för kistan och lägger den lilla benhögen åt sidan. Hur många dog egentligen om året i vår lilla församling om 1200 själar? Till ackompanjemang av de sant fruktansvärda psalmerna om hur ” vi går mot döden var vi går” medan ”dödens lie blänker i sommarblomstrens tid”. 

Men där finns också de tre eller fyra tillfällen när han stigit fram och rört vid min axel. Den gången vi hade grävt ner oss i beredskapsgrottor under en vrålande snöstorm uppe på högfjället. En slö motorfurir hade förväxlat kärlen i garaget och hällt olja i jägarköken. Alla som tände lågan därinne i mörkret gasades, medan vi långsamt och omärkligt försjönk i en kraftlös likgiltighet. Befälet fick inte svar i signallinorna och sparkade då in väggarna för att bokstavligen släpa ut oss i ovädret. Jag hade inte hunnit få på kängorna utan stod där barfota i  nattens drivor. 

En andra gång svängde jag ut från en parkeringsficka på den italienska motorvägen då en bil i vansinnesfart kom bakifrån och missade vår med några centimeter, väjde och rusade framåt på två hjul. Hade den vält skulle den förvandlats till ett eldklot som vi hade kört in i, med barnen i baksätet.

Eller när jag lika löjligt som hemskt hade fastnat bakom biltvätten och garagedörren gått i baklås medan det mekaniska monstret sprutande och fräsande kröp allt närmare med frontstycket vänt mot mig. Jag stod som förlamad med ryggen mot väggen, detta var slutet, jag skulle krossas. Bara några tum från min bröstkorg ryckte maskinen till och stannade, suckade tungt och drog sig tillbaka.

Men mitt liv hade aldrig passerat i en färgrik revy vid de här tillfällena, döden som närmade sig var grå och trist. Ordet finns ju redan i folkspråket: dötrist. Det enda jag fruktade var smärtan. 

Man kunde också hävda att livsupplevelsen då kan bli stark och konkret. Jag har inte gått mörk och dyster genom tillvaron, liemannen har fått släntra efter utan att störa förhoppningarna och ljuset. Det har funnits något slags ”trots allt” livet igenom.

Men där finns också de tre eller fyra tillfällen när han stigit fram och rört vid min axel. Den gången vi hade grävt ner oss i beredskapsgrottor under en vrålande snöstorm uppe på högfjället. En slö motorfurir hade förväxlat kärlen i garaget och hällt olja i jägarköken. Alla som tände lågan därinne i mörkret gasades, medan vi långsamt och omärkligt försjönk i en kraftlös likgiltighet. Tills befälet sparkade in väggarna och bokstavligen släpade oss ut i ovädret. Jag hade inte hunnit få på kängorna utan stod där barfota i  natt och snö medan jag tömde magen. 

En andra gång svängde jag ut från en parkeringsficka på den italienska motorvägen då en bil i vansinnesfart kom bakifrån och missade vår med några centimeter, väjde och rusade framåt på två hjul. Hade den vält skulle den förvandlats till ett eldklot som vi hade kört in i, med barnen i baksätet.

Eller när jag lika löjligt som hemskt hade fastnat bakom biltvätten och garagedörren gått i baklås medan det mekaniska monstret sprutande och fräsande kröp allt närmare med frontstycket vänt mot mig. Jag stod som förlamad med ryggen mot väggen, detta var slutet, jag skulle krossas. Bara några tum från min bröstkorg ryckte maskinen till och stannade, suckade tungt och drog sig tillbaka.

Men mitt liv hade aldrig passerat i en färgrik revy vid de här tillfällena, döden som närmade sig var grå och trist. Ordet finns ju redan: dödtrist. Det enda jag fruktade var smärtan. 

CHSVENSTEDTNEWS  2024.03.24

Näradöden
Sanningen att säga har hela mitt liv alltifrån barndomen fram till åttioåren varit en näradödenupplevelse. Det blir så om man föds ”vid randen av en öppen grav” som Becket skriver. Prästungens lott blir en ändlös karavan av svartklädda och beslöjade sörjande som passerar genom pastorsexpeditionen, och en ständigt grävande och skottande klockare som tar ut bredd och djup för kistan och lägger den lilla benhögen åt sidan. Hur många dog egentligen om året i vår lilla församling om 1200 själar? Till ackompanjemang av de sant fruktansvärda psalmerna om hur ” vi går mot döden var vi går, medan ”dödens lie blänker i sommarblomstrens tid”. 

Men där finns också de tre eller fyra tillfällen när han stigit fram och rört vid min axel. Den gången vi hade grävt ner oss i beredskapsgrottor under en vrålande snöstorm uppe på högfjället. En slö motorfurir hade förväxlat kärlen i garaget och hällt olja i jägarköken. Alla som tände lågan därinne i mörkret gasades, medan vi långsamt och omärkligt försjönk i en kraftlös likgiltighet. Befälet fick inte svar i signallinorna och sparkade då in väggarna för att bokstavligen släpa ut oss i ovädret. Jag hade inte hunnit få på kängorna utan stod där barfota i  nattens drivor. 

En andra gång svängde jag ut från en parkeringsficka på den italienska motorvägen då en bil i vansinnesfart kom bakifrån och missade vår med några centimeter, väjde och rusade framåt på två hjul. Hade den vält skulle den förvandlats till ett eldklot som vi hade kört in i, med barnen i baksätet.

Eller när jag lika löjligt som hemskt hade fastnat bakom biltvätten och garagedörren gått i baklås medan det mekaniska monstret sprutande och fräsande kröp allt närmare med frontstycket vänt mot mig. Jag stod som förlamad med ryggen mot väggen, detta var slutet, jag skulle krossas. Bara några tum från min bröstkorg ryckte maskinen till och stannade, suckade tungt och drog sig tillbaka.

Men mitt liv hade aldrig passerat i en färgrik revy vid de här tillfällena, döden som närmade sig var grå och trist. Ordet finns ju redan i folkspråket: dötrist. Det enda jag fruktade var smärtan. 

Man kunde också hävda att livsupplevelsen då kan bli stark och konkret. Jag har inte gått mörk och dyster genom tillvaron, liemannen har fått släntra efter utan att störa förhoppningarna och ljuset. Det har funnits något slags ”trots allt” livet igenom.

Men där finns också de tre eller fyra tillfällen när han stigit fram och rört vid min axel. Den gången vi hade grävt ner oss i beredskapsgrottor under en vrålande snöstorm uppe på högfjället. En slö motorfurir hade förväxlat kärlen i garaget och hällt olja i jägarköken. Alla som tände lågan därinne i mörkret gasades, medan vi långsamt och omärkligt försjönk i en kraftlös likgiltighet. Tills befälet sparkade in väggarna och bokstavligen släpade oss ut i ovädret. Jag hade inte hunnit få på kängorna utan stod där barfota i  natt och snö medan jag tömde magen. 

En andra gång svängde jag ut från en parkeringsficka på den italienska motorvägen då en bil i vansinnesfart kom bakifrån och missade vår med några centimeter, väjde och rusade framåt på två hjul. Hade den vält skulle den förvandlats till ett eldklot som vi hade kört in i, med barnen i baksätet.

Eller när jag lika löjligt som hemskt hade fastnat bakom biltvätten och garagedörren gått i baklås medan det mekaniska monstret sprutande och fräsande kröp allt närmare med frontstycket vänt mot mig. Jag stod som förlamad med ryggen mot väggen, detta var slutet, jag skulle krossas. Bara några tum från min bröstkorg ryckte maskinen till och stannade, suckade tungt och drog sig tillbaka.

Men mitt liv hade aldrig passerat i en färgrik revy vid de här tillfällena, döden som närmade sig var grå och trist. Ordet finns ju redan: dödtrist. Det enda jag fruktade var smärtan. 

Landlös!

CHSVENSTEDTNEWS 2024.03.10

Ropet steg bara en gång om året i min barndom. Det var just nu, i tidiga mars, när den första ungen hade upptäckt att isen lossat från land och hela sjön gått flott som ett väldigt vitt flak. Två-tre kvadratkilometer ishav att ta i besittning. Landlöst

Vi fick ta sats och hoppa över vattenskarven upp på isen. Morsans klädstreck tog vi ner i farten och använde störarna som hoppstavar. Det var ett första rent livsfarligt moment. Den som missade ansatsen eller halkade skulle obönhörligt glidit ner i vaken. Det hände, och den tjutande och svärande pojkstackarn fick genomsur pallra sig hem för en skoningslös utskällning.

Det gick sen till så att vi bröt loss stora flak som blev flottar från vilka vi bekämpade varandra med gärsgårdsstörarna. Vilken syn med de virvlande stavarna och de vinglande isflaken som ofta bröts sönder under striderna! Där åkte nästa unge i plurret och då var leken slut eftersom mor hade upptäckt faran och sitt pajade klädstreck. Att vi alla fyra syskon med kamrater överlevde barndomen har jag alltid betraktat som ett mirakel.

Men landlös är också den som inte har eller känner igen ett eget land, eller de som inte finner sig hemma i landet dit de förpassats. Det är ett farligt tillstånd som föder hat och göder imperialister. När jag nu läser Voltaires häpnadsväckande historier om Carl XII stiger ännu en landlös och förvirrad erövrare fram. Han har floppat i de stora länderna måste då absolut kasta sig över det närmaste och minsta. Eftersom han tror sig odödlig kliver han upp på fästningsvallen vid Fredrikskans och prickas säkert av en dansk kartesch.

Ett av Voltaires berättarknep är att jordsäkra fabuleringarna med exakta och oemotsägliga detaljer. Så hade kungen hade hävt sig upp med huvud och överkropp, stödd på armbågen mot vallen, skriver han. En av fortets kanoner var riktad mot just det avsnittet. När man talar om ”kulan som dödade kungen” ska man förstå att det var en kartesch och att hålet gjordes av en kanonkula och var tre fingrar brett, förtäljer Voltaire styrkt av ögonvittnen. Histoire de Carl XII gavs ut bara ett drygt decennium efter skottet i Fredrikshald; Voltaire har sagesmän i London som själva varit i kungens följe.

Nu är alltså frågan hur vi ska tackla det taktiska fosterlandsförräderi det innebär att Ulf Kristerssons regering upphäver 200 år av fred och neutralitet i ett penndrag och utan folkets röst ansluter oss till ett militärförbund. Landlös? Nej tack.

Klassiskt! sa Margareta

CHSVENSTEDTNEWS 2024.02.17

Som hade det varit igår minns jag en liten kaffeakademi vi höll för mycket länge sen hos Per och Margareta däruppe i stugan vid Stora Skuggan. Fast ung och grön som kritiker hade jag tagit modet att lägga upp en pinfärsk debutant på bordet för dissektion. Min recension skulle in till tidningen dagen efter. Wästberg leverade pronto en skarp minianalys som mynnade ut i att han själv debuterat som 15-åring. Det hade varit de unga diktarnas decennium med både den äventyrlige poeten Paul Andersson och eleganten Lasse Söderberg. 

Jag passade frågan vidare till den finslipade poeten Ekström. Hon svarade stillsamt att hon inte kunde bidra. ”Jag läser bara klassiker”, sa hon. Självklart och utan minsta snobberi.

Mig drabbade det mitt i livet. Jag skämdes och beslöt att göra likadant. Så blev det inte. Det nya var mitt bröd för dagen, och när jag slutade skriva för tidningarna fick jag skriva för brinnande livet. Tills nu.

På byrån vid sängen ligger en karolinerblå bok, 500 sidor tjock, 2 kg tung. Voltaires ”Carl XII:s historia”, gåva från en framsynt författarkollega. Det tar bara några sidor innan jag är fångad. Språket är som friskt vatten. Historien drar som en vårvind genom rummet. Ett mästerverk naturligtvis, i kongenial översättning. Den grymt lärde Gunnar von Proschwitz skriver själv i sina briljanta kommentarer: ”Hans stil är kristallklar, hans meningar korta, enkla, logiska. Denna klarhet och enkelhet når endast världslitteraturens främste.

En så märklig bok. Vad fick denne franske finsmakare, en grundlärd ädling, att skriva ett storverk om en fjärran nordisk konung? Proschwitz säger att vi knappast kan föreställa oss Carl XII:s ryktbarhet i tiden; bara åtta år hade förflutit sedan skottet vid Fredriksten. Och Voltaire hade under sin landsflykt i England, utvisad för sina giftiga pamfletter, umgåtts med statsmän och diplomater ”som stått Carl XII nära”. Ögonvittnesskildringar, en oemotståndlig färskvara för en skribent.

”Kanske den märkligaste man som någonsin funnits på denna jord, en man som i sin person förenade sin förfäders alla stora egenskaper och som inte hade något annat fel eller annan olycka än att ha överdrivit dem alla” skriver Voltaire själv.

Så storartat börjar alltså min nyklassiska resa. Jag frestas citera dokumentärfilmskollegan Kåge Jonsson som råkat på ett ögonvittne till en dramatisk historisk  förveckling: ”Vi tyckte vi hade hittat nålen i höstacken. När vi så hittade nästa farbror förstod vi att det var själva höstacken vi stött på”. 

chsvenstedtnews 2023.12.31

Download

              Se dig om i vrede 

Jag kan min Mussolini. Jag har läst skrifterna, som ”handboken” The Perfect Fascist. Jag har varit gift med Italien i sjutton år och rest kors och tvärs genom landet. Hela vägen upp till Ledarens dystra födelsestad Predappio. Fascisterna har sparat ut kulhålen i stadshusmuren för att påminna byborna om att också motståndaren är beväpnad. Partisanerna. 

Men framför allt har jag vuxit upp under fascismens epok. För mig blir det konkret historia, från socknens kommunalfullmäktige till nationens riksdagsdebatter. Jag läser tecknen. 2023 är ett mörkt år. 

Man ser det först i mitt arbetsfält, språket. Det börjar som en allt större tolerans i det politiska samtalet, från insinuanta till hotfulla ordval. Eller ett  inställsamt missnöjessnack riktat just till det sociala gnällbältet. Ultrahögern blåser till kamp, misstänkliggör och kör över demokratins uttryck. Vilket är dess elementära form.

Därtill den uppblåsta mittbenade attityden med de vita skjortorna uppknäppta över lilla magen. Frontarna har tagit sig fram till maktens köttgrytor och nu  glipar det i sömmarna. 

Och det fungerar, partiet växer. Musses credo gäller: Inget jobb är för litet, ingen funktion för betydelselös. Ta er in i de lokala mekanismerna, acceptera varje uppdrag, om det så gäller nya cykelställ till kommunalhuset eller kassaförvaltare till fotbollslaget. Se det inte som en hylla, säger handboken. Det är ett trappsteg.

Illavarslande nog tar de liberala partierna inte utmaningarna på allvar. Inte ens när siffrorna halkar under riksdagsspärren. Det svarta blocket, Tidöpartierna, härjar fritt. Vi vet ju hur det kan gå, såväl sverigedemokraterna som jag. De två partier som för hundra år sen släppte fram il Duce till makten i Europas första fascistiska land var – liberalerna och den kristna högern. L och KD. Mene mene tekel.

Den som vill försvara demokratin och det öppna samhället måste lära sig motdragen. Agera där man står (det är också självförsvar). Ingen tendens är försumbar. Ingen tystnad är ursäktlig när rasismens och reaktionens glosor flyger genom luften. I samtalen, debatterna och spalterna.

Långsamt kanske ändå motrörelsen rullar igång. Till och med Dagens Nyheter börjar kvickna till. Läs Elsa Kugelberg 27/12.  Själv har jag valt att gå med i Civil Rights Defenders’ sansat konkreta och tuffa program till demokratins försvar, https//crd.org. 2024 får inte bli ett nytt 2023, det förlorade året.

 *Titeln syftar på John Osbornes pjäs Look back in anger.